Susanna

Jag gnällde ju tidigare över att jag tappat mitt flow. Mitt hälsoflow. Jag kan omöjligt besinna mig på nytt, vad det verkar.

Och det tär på mig.

Jag var ju så  förbannat  grym tidigare. Kände mig motiverad, sund och livsglad. Organiserad, effektiv och kreativ. Briljant, fantastisk och, ja. Allt sånt. Det gick bra, helt enkelt.

 

Sen kom sjukdomen, tröttheten och allt jävla julgodis och jag bara släppte ALLT.

 

Nu måste jag hitta tillbaka. Och jag vet inte hur. Jag har gjort små tafatta försök. Lyckats stå över pepparkakor på jobbet men sen vräkt i mig Andreas M&Ms när jag kommit hem. Gjort ett vegetariskt storkok men sen hetsätit ett paket basturökt skinka innan läggdags. Mjukstartat träningen med 25 minuters motionscykel och sedan spenderat resten av veckan med att kolla streams från fosterläge.

 

Detta håller inte. Jag blir tröttare och tröttare. 

Alla är ju trötta nu, visst. Skyller på väder och årstid. Mörkret. Kylan.

"Det vänder", tröstas det.

Ja men när då??

Nä, jag måste vända det. Visst att december är en tröttmånad, men jag behöver ju inte bli ännu tröttare genom att missbruka socker och skärmstrålning. Hela min kropp värker från inaktivieten. Jag är en skam för min yrkeskår. 

 

Nä jag ska skärpa mig nu. Jag lovar. Ska googla  mealprep nu. Förkovra mig i fräscha mellanmål. Slänga resten av Andreas godis som jag lovat att inte äta upp men inte kommer kunna låta bli. 

 

Nu vänder det. Nu vänder JAG det. Vänta bara.

 

Pusslet.

Det är här nu.

Grand Canyon dividerat i 500.

 

 

Förväntan är hög, minst sagt. Dels för att jag beställde det 23/11 och väntade en fullständig månad innan jag kunde hålla det i mina händer, så låt oss säga att det byggde upp an appetite, so to speak, va.

Dessutom kröp det fram att större delen av arbetsstyrkan är pusselmissbrukare. De har lagt kopiösa mängder. Helt maniska.

 

I början av förra veckan så kryllade lunchrummet plötsligt av pusselaskar. Då var det pusselbytardag. Jag satt storögt och lyssnade om vilka utmaningar mina kollegor tagit sig igenom, hur de strävat med blåstäckta fingrar och fullbordat med mest spektakulära motiv. De slet girigt i askarna på jakt efter nya prövningar medan jag försynt satt bredvid, exkluderad från den elitistiska Pusselklubben.

 

Som jag ville vara en del av den klubben. Och det var bara en tidsfråga.

 

Jag hade säkert fått ta en ask där och då för att sätta igång direkt, men det vore vansinnigt naivt av mig. Att ta 2000 fragment av Snöiga granar mot skymninghimmel och tro att jag skulle vara mogen för det. Jag har ju inte ens lagt ett 500-bitars än. Helvete, jag har inte ens lagt ett 100-bitars. 

 

När jag hörde deras diskussioner så började jag förstå vad jag gett mig in på. Att jag var en oerhörd novis inom ämnet. Att jag helt och hållet saknade pusseltänket.

För när jag valde motivet Grand Canyon så tänkte jag att det var smart av mig att börja med ett pussel på 500 bitar för att det inte skulle bli ett för stort projekt att starta med. Och så var det ett vilsamt motiv. Det jag inte tänkte på var att jag valde ett jävla berg. Att minst 300 av de 500 bitarna kommer vara brungråa. Resten är himmel. 

Viss risk finns, att jag kommer ge upp efter ca 7 minuter. 

 

Men jag får besinna mig då. Tålamod är en dygd. Och jag måste visa mig värdig. Värdig att beviljas tillträde till Pusselklubben. Att sedan ta med det avklarade berget och byta in det mot Vilande Lejonhane, 1000 bitar. Vilken triumf. 

 

Nu är det jag som rullar ut pusselmattan, häller upp ett glas rött och börjar sortera bitarna. Det är ett tips jag fått av jobbets mest rutinerade läggare, nämligen. Man ska sortera efter färg.

Hej så länge. Kanske hörs vi igen. Om sisodär 7 minuter.

 

Jag funderar på att gå in för nyårslöften på ett helt nytt sätt i år. Helt nytt för mig alltså. Jag är ju annars väldigt negativt inställd till allt som sätter det minsta krav  på mig.

Men i år då. Skriva en faktisk lista. Med små och kanske lite mindre små ting. Försöka mig på någon form av personlig utveckling.

 

Kan det vara en liten ålderkris på gång kanske? Ja, det känns så, och jag ska bejaka den till fullo tänkte jag. 

Så en liten checklista. Fylld med diverse olika mål. Kanske ett visst antal böcker som ska läsas, träningsprestationer som ska klaras, ställen som ska besöks, pussel som ska läggas med mera, med mera. Katter som ska införskaffas, och så vidare.

Få något som tar lite tid av Netflix och faktiskt eventuellt kan vara lite utvecklande. På nått vis. 

 

Ja så får det bli.

Kanske är det också något som gör att jag blir mer dokumentationsvillig av det också och håller mig aktiv här?

Ja kanske,.

Häng med.

Julen, the giving season, och jag har äntligen fått tummen ur att signa upp mig för blodgivning här. Jag gav ett par, tre gånger uppe i Umeå och sen kom jag av mig.

Men som sagt, nu har jag tagit tag i det och fick då en ny liten genomgång av blodgivningssköterskan innan vi satte igång. Jag lämnade prov för en dryg månaden sen och i torsdag lämnade jag min första batch.

Hon berättade då att kvinnor kan ge blod tre gånger per år och att män kan ge fyra gånger per år, men hon använde termen "är mogen". Kvinnor är alltså "mogna" tre gånger per år och män fyra. 

 

Mogna.

 

Redo att skördas.

 

Som frukt.

 

Det kändes märkligt. Men nu är jag alltså nyskördad och omogen. Ett kart. Onyttig. Sur. 

Men lika glad är jag för det, man kan ju se det som en nystart. Jag fick choklad, ett reflexband med min blodgrupp på och kunde sänka min blodgivningsgåva till Musikhjälpen. Och så macka, festis och järntabletter så klart. 

En knapp halvtimme tog det. Något de flesta inklusive jag får göra på arbetstid. 

 

Enkelt ändå. Bara gört. Innan du blir övermogen och rutten.

 

Tredje advent. I vanlig ordning HINNER JAG INTE MED. 

Allt är pyntat. Jag har funnit min vita amaryllis. En omgång lussebullar har bakats. Jag är inne på generation två av hyacinter. 

Idag finns tid för knäck och julkortsskrivande.

 

 

Allt borde vara frid och fröjd.

 

Men jag har tappat det. Två avsnitt av jul med Ernst har passerat, men båda gångerna har jag pysslat med lite annat parallellt och inte riktigt tagit in hans storhet. Dagarna bara rullar på nu med annat. 

Det är jul om 8 dagar. Och jag känner det inte.

 

Är det för att jag börjar för tidigt? Nä, va? Snälla, säg att det inte är därför.

 

 

Om vi bortser från mitt annalkande julfiasko så finns det ändå ljuspunkter.

Mitt hankön här hemma jobbar på julafton, så vi kommer inte få fira jul tillsammans i år. Och han är ju förtjust i det här med julen. Jag beklagade ju mig tidigare om hur svår jag är att ge presenter och hur jag därav har svårt med paketöppning. Andreas är tvärtom. Blir glad för kartongen och paketsnöre, typ. Det är förväntan som är gåvan. 

Därför, perfekt flickvän som jag är, gjorde jag en julkalender. Tänkte först göra en sån där ölkalender många ger bort till sina respektive, men då vet han ju vad som kommer. Och jo, i vissa av luckorna är det öl, men också mycket annat av väldigt varierande karaktär. 

Det höll hemligt till sista november, och låt oss säga att det blivit en succé. Han är så lätt att behaga, den där älskvärda mannen. 

Och han jobbar ju väldigt mycket nu och därför kan det ibland sparas ihop ett par dagar innan han får ro att öppna dem, för de slits inte upp i någon förbifart, nä det ska till en liten cermoni nästan. Och då är det som en liten julafton, som kommer igen och igen och igen. 

 

 

Så nog finns det ljuspunkter i min annars jullösa tillvaro. Hankönets glädje. Man får fokusera på den. Och på knäck och julkort. Spela mer julmusik. Och det har ju kommit snö.

Det blir nog bra det här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit mycket nu.

 

Jag är ju en löjligt hemkär människa. Sanslöst. Det absolut bästa med att göra något särskilt och åka bort, är att få komma hem. Nu har det varit grejer två helger i rad, först julbord hos svärisarna och sen Stockholmsweekend med min älskade Linnea, så den här helgen har liksom glimmat som ett sprojlans nytt fiskedrag för den här lilla vassgäddan.

Det var bara ett litet hinder, nämligen julbord med jobbet. Supertrevligt, absolut. Planen var att kanske ta ett par glas vin och sen gå hem tidigt för att, som sagt, kunna få ut maximalt av helgen rent hemmamässigt. 

 

Hur bra är jag på "ett par glas vin"? Fruktansvärd. Det kändes som att jag liksom ville ha liiiiite trevligare hela tiden och med en kollega med samma inställning så var hämningarna minst sagt lösa. 

 

Det blev ändå inte på värsta vis. Absolut var jag skränig och vulgär i vanlig ordning, kunde ha korrigerat ett och annat i mitt uppträdande och kommer kanske behöva rikta ner blicken ca 30° i korridorerna på jobbet ett par, tre veckor framöver, men det hade kunnat vara värre.

Så egentligen är det inte hela världen.

 

 

Kan man tycka.

 

Men nu är klockan 18 en lördag och jag har ju liksom varit trött hela dagen?? Inte bakfull som dålig, men trött. Det har inte varit optimalt. Och nu är över halva helgen förbrukad ju. Halva av min efterlängtade hemmahelg. Hur det känns? Som att det är HELA VÄRLDEN. 

Dessutom kom Jehovas och knackade på och undrade om jag kunde känna något hopp om framtiden, som på beställning. Jag tog broschyren.

 

Dock börjar jag pigga på mig nu. Kollar på glädjande grejer på youtube, fått i mig lite energidryck och funderar på nyårslöften. Det ljusnar. Det är ju faktiskt bara en vecka till jul med massa ledigt! Och då ska jag vara hemma så in i helvete.

 

Det kommer bli magiskt.