Susanna

Har gått sjukt fort! Jag har fyllt myndig och påbörjat det tredje och förhoppningsvis sista året på gymnasiet. Nu är allt som vanligt igen... Håller på att ta körkort, spännande värre....

Nåja, vid födelsedags veckan i slutet av augusti! Då var det först utgång på onsdagen som gällde, hade kul med grabbarna fram till torsdagens småtimmar! På torsdagen då min riktiga födelsedag åt jag och älsklingen kinamat och så fick jag ett vackert halsband! Tror Fredrik är mer eller mindre mästare på att hitta presenter som jag gillar- keep up the good work, honey;) Sen på lördagen var det utgång igen med brudarna, men Fredrik var självklart med. Hade otroligt kul hela kvällen och även på hemvägen!
Söndag blev det tårta och trevligt med släkten!

Sen gick tiden åt att anpassa sig efter skolan igen, blev sjukt trött den första veckan och direkt började man dela allt med sina kamrater, främst baciller, så man blev ju förkyld direkt!

Den andra saken som är någolunda nämnvärd var väl fjällenresan med klassen...
Här får jag det inte riktigt att gå ihop, jag är nämnligen inte den typen som är sen på att sjukanmäla mig och det är något jag inte riktigt känner för.... Men detta följde jag med på. Även min kära jämnlike Nathan var där. Vad tänkte vi på?! Första kvällen när vi kommer fram till funäsdalen så börjar jag få ont i halsen och bli snuvig. Dagen efter då vi ska börja vandra så är jag äckligt sjuk. På fjället är det storm. Brudarna och jag i min tältgrupp slår upp tältet som samantha tagit med, men tyvärr är inte alla delar med och jag tror faktiskt att de delar som var med inte heller hörde till samma tält... Men hur som helst blåsta alla tält ner och vi fick tack och lov sova i en stuga.
Jag och samantha sätter igång att laga mat på ett stormkök, men det smakar inte riktigt bra när vi ska äta, något känns fel om man säger så. Det var fullständigt jävla oätligt! Så vi får höra att vi troligen råkat spilla lite t-röd i vattnet...mmm.
Sen känner jag mig snäll så när lovisa frågar om jag vill följa henne ca 500m bort för att känna vad häftigt det blåser så säger jag okej. För femhundra meter är ju inte så himla långt. Men när de femundra meterna är konstant uppför i fucking jävla storm och regnet piskar en i ansiktet, och när man kommit de där metrarna och betydlig längre och vill vända och får höra att: nej, nu när vi har kommit så här långt kan vi inte vända, vi går hela vägen upp till toppen, då känner man sig inte snäll längre. Så visst, jag följde henne för att hon skulle slippa gå själv med pojkarna upp, men vem fan fick gå ner helt själv då?! Jag ska aldrig mer vara snäll...
Snart mörknade det och blev dags att sova, då sitter miss sam och jag och börjar snacka skräckhistorier och skräckfilmer vi sett genom tiderna. Så när sedan alla ligger i sovsäckarna och snarkar ligger samantha och jag, två 18åringar, och skakar tätt tätt íntill varandra i ren panik. Den där känslan att man inte vill kolla ut genom fönstret ifall att någon skulle stå där, den känner väl alla till? Och vad gör man? Råstirrar ut genom fönstret med gråten i halsen! Och när man är mitt ute på fjället, ingen bil eller dylikt. Man måste vandra därifrån. Vad fan skulle man ha att säga till om om en lönnmördare eller ett monster kom dit?
Sen händer något som jag ska göra mitt bästa för att återberätta. Jag ligger med ryggen mot samantha, men så ska jag vända mig mot henne för att hon pratar med mig. Så jag vänder mig om och förväntar mig att hon ska ligga bakom mig. Istället ser jag något stort, ljust i brasans sken, en halv meter ovanför mig. Jag skriker och slår till det för tillfället oidentifierbara. Var på denna skriker och slänger sig över mig. Det var nämnligen samantha som satt upp och när jag skrek trodde hon att något var bakom henne. Kan någon förstå min panik när jag försöker slå bort något hemskt och det slänger sig över mig?! Men jag är mest förvånad över min reaktion; jag trodde att om jag såg något hemskt så skulle jag ha flytt i ren panik, istället gav jag mig på henne och slog henne! Inte särskillt hårt, det kanske snarare var en knuff än ett slag men viljan fanns ju där!
Jag har aldrig sovit så dåligt som den natten... Vaknade mitt i natten av ljudet av en döende säl. Det var den värsta snarkningsvarianten jag hört! Och jag hörde många den natten... Sen när jag ropar ut i mörkret att vi nog borde lägga in mer ved i elden men får till svar att; det är ju ashett här för fan, glömm det! Sen vaknar tre timmar senare med frost på mina lurviga ben och en förfrysen näsa. Och ett hårt jävla trägolv sov vi på, försökte använda lovisa som kudde, men den bengeten hjälpte ju inte så mycket som kudde! Sen skulle vi gå hem dagen efter också, långt, kallt och massiv jävvla packning. Aldrig mer fjällen.

Nu vill jag inte tänka så mycket mer på det... Men i onsdags var det kul igen. Då fyllde Joners år och det firades på tranan! Hade grymt kul igen:) Och igår var hela gänget brudar på puben och myster! Killen är í föräldrahemmet och lagar bilen men han borde komme hit vilken sekund som helst, har en liten överraskning som väntar honom!

Nu ska jag plugga lite mera! Adjö...

Nu är man tillbaka i skolan och allt är som vanligt. Hösten är här och det känns som evigheter sen jag och Fredrik var på semester, även om det bara är lite över en månad. Jag skrev en sammanfattning kort efter att vi kom hem från västkusten men den har liksom legat orörd ett tag. Men nu har jag fått ordning på alla bilder från händelsen i fråga och känner mig nu mogen att publicera den:) Här kommer den:

*Nu har det gått några dagar sen man kom hem från semester och man har börjat återhämta sig lite. Var är härlig vecka måste jag säga.

På torsdagen packade vi in Yrsa, (Fredriks systers katt) som vi hade i passat i ca. två veckor, i transportburen.

Väl framme så satte Eken igång att klippa gräs som vanligt och jag satte mig i bilen och började nalla på godiset jag tagit med mig. För det finns ju inte en chans att jag sätter mig och bilar till Göteborg (vilket var våran destination) utan godis! Så jag satt där och kände mig jävligt lurig eftersom jag kände mig trygg och gömd av de tonade rutorna. Dock finns det inget som undkommer mister Ekas hököga. Så efter att ha skrattat åt mig och konstaterat att jag såg ut som ett skrämt djur så sa han bestämt åt mig att sätta mig i solen istället. Ja jävlar, efter att ha suttit och burrat upp mig likt en blåmes i januari tack vara de iskalla vindarna så gav jag upp och satte mig i köket och läste bredvid svärmor. Sen kom Eken in och sa att han var klar för han skulle inte ta den andra gräsmattan (jovisst, de har två och stora är de också). Sen var det middag, och eftersom jag är helt besatt av svärmors mat så glufsade jag i mig som om jag aldrig ätit förut. När jag tänker efter är nog det i stort de enda gångerna när jag är tyst; då det är middag som svärmor lagat! Grymt gott! Så jag satt där och mumsade i min saliga tystnad och lyssnade lite halvhjärtat på de övriga vid matbordet. Helt plötsligt säger Fredrik: Fan nu blev jag sugen på att klippa gräs igen!

!!!!

Och det är inte det värsta. Efter det säger han; Sanna, du och jag tar den andra gräsmattan när vi ätit klart. Jag kan såklart inte protestera framför svärmor så jag kollar bara upp en snabbis från maten och fortsätter därefter det koncentrera mig på födan. När vi kommit ut däremot så försöker jag att med hela mitt vokabulär ta mig ur knipan och förklarar vilken ångest gräsklippningen innebär för mig. Utan resultat.

Fast denna gång gick gräsklippningen bra, eller bra och bra, inget gick sönder i alla fall.

Jag kände mig oerhört tillfreds då jag lyckades stänga av den gula faran.

Sen var det dusch och krypa till kojs som gällde. Gräsklippningen suger verkligen musten ur mig, för jag är så äckligt fokuserad under hela tiden...

Dagen efter bar det av till Fredriks bror i Falun.

När vi kom dit så fick vi en varsin pensel i handen och blev instruerade att måla friggeboden som han och Fredrik hjälpts åt att bygga. När det var klart så hade jag lyckats smeta händerna fulla i vit färg, samt att jag inte tänkte på att min högt uppsatta hästsvans skrapade i väggen varje gång jag böjde mig framåt. Så...ja, man kan säga att jag var rätt så vit i håret innan det hela var färdigt. Fredrik hjälpte mig, tack och lov att bli fri färgen. Jag kan dock inte rekommendera att schamponera håret med lacknafta, det är inte så himla nyttigt...

Sen blev det en oförglömlig tre rätters som tack och lite gott dricka till det, så jag förlät färgincidenten rätt snabbt. Det blev film som avslutning och sen så var det rätt skönt att få krypa ner i en härlig säng och bara försvinna i sömnens land.

Efter det kan man väl säga att den riktiga bilfärden satte igång. Då var det nämligen dags att ta sig till Göteborg. Om jag tänker tillbaka till bilfärden finns det inte så mycket att säga om den. Jag pratade en massa... Fredrik sa inte så mycket... Jag pratade en jävvla massa... Fredrik var tyst.

Efter några timmar så bestämde vi oss för att hitta någonstans att äta. Efter att ha kört förbi en massa snabbmatsställen som ett efter ett blev sunk-stämplat av mister Ekas så  hittade vi tillslut ett max som tydligen också var lite sunk men fick duga!

Och oj vad jag matade fåglar! Uteserveringar och strips är det bästa jag vet! Strips till kråkorna och hamburgebrödssmulor till småfåglarna. Fredrik trätade på mig och jag fick onda blickar av de övriga matgästerna men inget kan få mig att säga nej till gråsparvsblickar. Otroligt god hamburgare förresten. Lägg märke till vad otroligt mycket god mat jag fått i mig hittills...

Vid sjutiden var vi framme vid Fredriks systers lägenhet där vi skulle bo den närmsta veckan. Vi gick och handlade lite middag (pasta carbonara på påse, dock fullkorns pasta skulle jag gissa på, nyttigt men inte så himla gott om jag ska vara ärlig.) Sen degade vi i soffan och kollade på flera avsnitt av hipp hipp som vi lånat av Fredriks bror. Grymt varmt och lite svårt att sova den natten.

På söndagen var det dags att besöka lite släktingar till Fredrik. Det blev mormor, en farbror och moster. Skulle ha blivit en till farbror, men han var inte hemma. Dock kryllade det av katter på den gården och jag blev givetvis besatt av en som jag hade stora svårigheter att lämna. Vill bara tillägga: Grymt mycket kakor fick vi i oss hos mormor, hysteriskt mycket kakor måste jag säga!  

Vid middagstid träffade vi Bennie, en barndomskamrat till Fredrik. Vi grillade på stranden och myste i kvällssolen. När vi tyckte att vi suttit där tillräckligt länge så åkte vi hem till Bennie och startade ett litet projekt; nämligen att supa Bennie redlös eftersom han skulle upp och jobba klockan fem dagen efter. Man kan väl säga att vi lyckades någorlunda.

Klockan fem var vi i alla fall uppe alla tre och när Bennie drog till jobbet la sig Fredrik och jag i bilen och sov av oss resten av berusningen. Klockan tio begav vi oss till Fredriks far, Stig, som bor granne med Bennie. Där fick vi lite te, vilket satt fint efter nattens fylla. Sen blev det pannkakedags... Och jävlar i helvete (ursäkta språket) vad mycket pannkakor! Jag åt och jag åt och tallriken blev aldrig tom! Tillslut blev jag tvungen att ge det jag inte fick ner till hunden. Jag kan säga att när jag är mätt och inte vill ha mer så äter jag inte mer, få kan få mig att äta mer än vad jag vill ha. Fredriks far tillhör en av de få människorna. Fi fan säger jag bara. Efter maten tog vi en tupplur och sen bar det av till havet. Vi fångade krabbor och jag såg levande räkor, vilket jag inte gjort tidigare, en syn som roade mig oerhört! Vi plockade fina stenar som vi tänkte dekorerar med, men nu när jag kom och tänka på det så vette fan var de är nu... Äh, Fredrik har väl koll på dem.

När vi kom hem fick vi ännu mer te, och en varsin glassbåt! Ca. en timme efteråt bar det av till havet igen med Bennie. Denna gång till ett kärnkraftsutlopp. Varmt vatten, dock strömt som fan så jag hoppade i det djupa en gång, efter lång övertalning, och sen så vadade jag resten av tiden. Jag har oerhörd respekt för djupt och strömt vatten. Eller respekt och respekt, jag är rädd helt enkelt! Sen så vet jag inte om det är så jävla sunt att bada i kärnkraftsvatten, med tanke på att de där jävla krabborna var neonfärgade! Jag skämtar inte, någon slags sjuk, lysande, turkos färg. Och äckligt stora var de också. Och maneter såg jag också. Mycket snusk, men spännande. Och alger, så otroligt mycket alger.

Sen tog vi en pizza som avslut för den dagen och för att liksom säga hejdå till Bennie. När vi kom hem till Fredriks pappa fick vi en till varsin glass och mer te väntade. Jag kände mig mätt av pizzan jag nyss smällt i mig men en glass går ju alltid i! När vi kommer in i köket för att dricka te efter glassen så kan man säga att jag drabbades av en lätt panik. På bordet står två stycket Billys pizzor. Jag minns att en mening återupprepades gång på gång i mitt huvud.

Hur fan ska jag klara det är?

Man skulle väl kunna säga att jag fick i mig halva ungefär, sen fick Fredrik och hunden ta resten. Jag var så sjukt mätt... Jag har aldrig i mitt liv varit så mätt. Jag kommer aldrig glömma synen av de två pizzorna på bordet och känslan av att inte veta om man ska skratta eller gråta.

På tisdagen skulle vi åka till Ullared och tokshoppa! Innan det fick vi pyttipanna, också en oerhört stor portion men om jag minns rätt åt jag hela denna gång.

Jag kände lite sorg över att lämna denna mysiga man men också glädje över att äntligen få äta precis så mycket som jag vill och inte en bit mer än det!

Ullared var jättekul, hittade en hel del kläder och kände mig nöjd. Fredrik hittade också en hel del. På vägen ut köpte vi en varsin baguette och en burk nutella! Sen satt vi och dippade baguetten i nutellan på en parkbänk utanför köpcentret. I det ögonblicket kände jag mig fullständigt tillfreds. Jag hade shoppat och fick i mig en stor dos socker!

Den kvällen köpte vi tortillas och mumsade på. Vi hade en liten diskussion dagen efter huruvida vi ätit tre var eller om jag åt två och Fredrik fyra. Jag hävdar det sistnämnda men det känns lite läskigt att inte veta. Tanken på att jag skulle fått i mig tre är skrämmande, men det är även tanken på att Fredrik fått i sig fyra...

Dagen efter gick vi lite på köpcentret i närheten och jag köpte tre par trosor och två par örhängen. Sen köpte vi med oss ett varsitt maxmål och gick tillbaka till lägenheten och åt där. Till middag den kvällen blev det korv med bröd, med räksallad och hackad gurka! En slö dag med god och onyttig mat.

Torsdagen bestod av Liseberg! Grymt kul! Långa köer till attraktionerna men otroligt roligt.

Dagen efter kom Jennys kille Peter, och vi gick till köpcentret som vi var på onsdagen. Jenny hittade en skitfin klänning till mig som jag köpte. Ett halsband fick jag också med mig innan jag fick bestämma mig för att börja lugna mig lite gällande inköpen.

På kvällen åkte vi och åt italienskt tillsammans med Jennys väninna, med man och tvillingar!

På lördagen bestämde vi oss för att åka hem. Vi åkte efter frukosten och efter att vi lyckats klämma in all packning, som hade växt en del, i bilen.

Kändes vemodigt att lämna Göteborg. Hade haft det grymt kul med det kändes även skönt att få komma hem. Vi köpte med oss godis som vi tryckte i oss och så blev det max igen. När vi kom i Falun fikade vi hos bror Björn innan vi körde de sista milen hem. Dock så försvann det där sköna med att komma hem lite p.g.a. att kylskåpet var så gott som tomt. Jag som hade längtat efter att få gå och småäta!

Jag grymtade besviket halvvägs in i kylskåpet och la handen på min mage för att symbolisera suget efter mat. Det var då jag insåg. Min någorlunda platta mage var inte lika lättmättlig och troligen inte lika någorlunda platt som förut. Min magsäck hade expanderat något så fruktansvärt under den närmsta veckan. Alla måltider under veckans lopp flimrade förbi mina ögon och jag insåg det nog inte varit en så sund vecka. Så nu är det tillbaka i löparskorna som gäller!

Nu har jag skrivit äckligt mycket, men det var ju ett tag sen jag skrev faktiskt.

Efter hemkomsten har inte så mycket hänt.

Hämtade tillbaka Yrsa på söndagen.

Tog en promenad på måndagen.

Städade som ett djur på tisdagen.

Idag onsdag så har jag städat lite, kollat igenom matteboken och faktiskt sprungit igen. Skulle vara skönt att komma igång och röra på sig igen. Och minska på godiset... det sista är dock inget jag lovar!*