Phäntie-day.
Vi släppte av Sebben och sen åkte vi hem till Samantha där vi slängde ihop en sagolik middag som vi sedan tog med hem till oss för att värma upp. Broccolisoppa med creme fraiche, solrosfrön och knaperstektbacon, och till detta hemmabakt bröd och en vitlöksstekt bönsallad. Samantha är en liten jävel på mat hon. Till detta drack vi vin och så småningom kom Sebben och slöt upp igen. Mycket trevligt.
Sommartid
Jag påmindes om detta event via min svägerska som obarmhärtigt skickade ut sms angående detta mycket tidigt denna söndagsmorgon. Då jag frågade Eken om vi skulle ställa fram eller bak klockan sa han att man ställde den mot sommaren, alltså frammåt och att vi förlorar en timme.
Det högg lite i mig då jag tänkte på det. En timme är ganska lång tid ändå, man hinner göra ganska mycket under den tiden.
Jag hinner städa en rätt så nerstökad lägenhet på en timme. Jag hinner surfa igenom mina standardbloggar samt leta upp några nya på en timme. Jag hinner älska med min sambo 12 gånger på en timme.
Det är alltså en timme vid förlorar.
Den där timmen för föräldrar och barn att leka lite innan det är dags att gå till jobbet. Den där timmen extra att samtala med vännen man inte träffar så ofta som man skulle vilja. Den där timmen att få tag i någon just för inatt innan krogen stänger.
Den är förlorad.
Allt har idag kortats av med en timme, en timme som vi får igen då vi går mot vinter igen. Den timmen som man uppskattar något så oerhört, chansen att väga upp mot sommarens saknade timme. Den underbara timmen vi blir helt lyriska av då man inser att man faktiskt får sova en timme extra.
Sugrör och heshet.
Så det blev så. Ett par glas. Skulle man kunna säga.
Jag minns att jag tänkte att det kanske vore bra med varannan vatten, men jag genomförde aldrig riktigt projektet.
Ser också idag att jag skickat ett mycket kort men tydligt mail till Phäntie, en vad jag då trodde var snäll kommentar till HanaPee men som egentligen inte alls särskillt snäll om man tänker lite på det (trodde väl jag var fyndig eller nått) och att jag faktiskt fått i mig betydligt mer vin än vad jag trodde igår.
Jag fick fruktansvärt ont i mina tänder så därför valde jag att intaga rusdrycken med sugrör. Oerhört effektivt, visade det sig.
Förkyldningen från i veckan har övergått i någon slags extrem heshet, så igår satt jag och gjorde mitt bästa för att göra mig hörd, vilket i sin tur ledde till näst intill total röstlöshet idag.
Ringde därför chefen och tog ledigt även imorgon, och jag tror att hon hörde mig. Nu ska jag spendera resten av dagen till att återhämta mig och inte prata allt för mycket.
På återseende.
Så här känner jag mig. Typ.
Helvetesnatten.
Imorse när jag vaknade så hade de där smärtorna försvunnit och efter att jag snytit mig så var jag nästan en människa igen. Kommer ta den här morgonen till att bara ligga i sängen och bli frisk, hade jag tänkt. Borde egentligen ligga där nu också, men blev en smula rastlös. Jag håller småtummarna i hopp om att i natt var peaken på denna förkyldning och att jag nu kommer kunna återgå till mitt vanliga jag.
Eken har faktiskt skött sig ypperligt under den här sjukdomen, han blir bättre och bättre på det måste jag säga. Han har sympatiserat med mig och försett mig med livsnödvändigheter, och detta älskar jag honom för. Ett stort tack.
Ikväll väntar dock eldprovet. Jag måste åter börja sköta min hygien. Att duscha är det vidrigaste jag vet när jag är förkyld. Det kalla, blöta håret gör att jag riktigt känner hur bakterierna sprider sig i min kropp och hur jag blir sjukare. Men det är dags, det är det verkligen.
Sen behöver det verkligen städas här i lägenheten också, disken har inte blivit rörd alls under de dagar jag varit sjuk, dessutom tänker jag desinfektera stället från mina små förkyldningsbaciller. Det är planen.
Tills dess finner ni mig i sängen med nässprayen och näsdukar i högsta hugg, läsandes en god bok.
På återseende.
Dilemma.
Så istället har jag börjat bli blyg, sänka blicken och fnissa likt en skolflicka varje gång han kommer på besök.
Jag har gillat mack-killen, de där leverpastejsmackorna var ju liksom höjdpunkten om dagarna, och att nu veta att den tiden är över...ja, det tär på mig.
Min plan var att på torsdag ha sminkat mig lite extra, pushat upp småtissarna och sprayat parfym i klyftan, och sen med en hes och släpande röst väsa: Du gör inte hemleveranser...?
Meeen, så gick man ju och blev förkyld då. Livet-Sanna, 1-0.
Min mor...
Min mor är inte tokig hon. Nyss ringde hon på dörren och gav mig dessa livräddare! En ängel är vad hon är!
Inte längre den perfekta flickvännen...
Jag och Eken för lite drygt tre år sedan....
Gör mitt...
Gör mitt bästa för att bli frisk...
På allvar.
Idag är jag sjuk. Nu menar jag inte lite snuvig, utan sjuk. RIKTIGT JÄVLA SJUK. Jag har inte haft en aning om vad det är egentligen betyder att vara sjuk förän nu. Som jag gnällt över småsaker tidigare, ojojoj. JAG VAR SÅ NAIV. Idag vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen, ligger jag ner så kan jag inte andas, men sitter jag eller står så gör det ont precis överallt.
Igår tyckte jag att jag var löjlig som höll på att gråta över en chokladpudding, men idag är jag nog snäppet värre. Idag kan jag lova er jag är känslomässigt instabil. Det är därför jag sitter här och inte är nerbäddad framför tv:n, för blotta tanken på att det inte finns något annat än tv-shop och hysteriska brudar som står bredvid nån fruktansvärt enkel ordlek och skriker VAD KAN DET VARA?!?!?! får mig att vilja ge upp och invänta mänsklig undergång.
Jag blir helt enkelt en smula mer känslig då jag är sjuk, jag bäddar ner mig i självömkan och eftersom jag är en väldigt sympatisk och medlidsam människa men också jävligt egenkär så blir det för mycket för mig när jag själv är sjuk. Jag mässar orden VARFÖR JUST JAG dagarna i ända och kan inte förstå hur andra inte verkar bry sig. JAG ÄR JU NÄST INTILL DÖENDE FÖR I HELVETE!
Men när jag läser det jag just skrivit äcklas jag lite av mig själv och förstår andras ignorans gällande mitt hälsotillstånd. Varenda jävel blir ju förkyld lite nu och då, vem tror jag att jag är egentligen? Men så slår det mig att jag nog blir lite sämre än alla andra då jag blir förkyld, ja så måste det vara.
Nu ska jag ta en kopp te och sätta mig i soffan för att gråta lite. På återseende. Kanske.
Det här hade ju inte suttit helt fel just nu för en ömmande hals. Hallonsorbet vill jag ha, Eken, hör du det?! Så att det inte blir nått jävla fel idag!
Chokladpuddingen
Jag åkte hem vid lunch idag, eftersom förkyldningen bara blev värre. När jag kom hem bytte jag om till myskläder och slängde mig framför soffan, sen började jag författa en shopping lista åt Eken via sms. När jag sänt det sms så skickade jag ett till med ordern: Köp något gott åt mig.
När Eken sen kom hem med massa kassar så tassade jag fram till honom och väntade på att han skulle langa upp godsakerna. Det första han tar upp är en chokladpudding med tyskt ursprung. Jag känner hur underläppen börjar darra och hur ögonen börjar vätskas. Det är ju bara e-nummer i de där jävlarna! tänker jag, men gör mitt bästa för att dölja min besvikelse eftersom han faktiskt köpt det för att glädja mig. MEN JAG GILLAR JU KNAPPT CHOKLADPUDDIG. Jag kan äta det, det kan jag. Men bara när det inte finns något annat hemma och jag är SJUKT godissugen.
Här näst fiskar han upp en liten japp och en liten daim. Detta får mig på något bättre humör, men det är ju ändå så lite att det bara kommer trigga min godisaptit och sen ta slut.
Jag stoppar chokladpuddingen i kylskåpet och Eken frågar om jag inte ska äta den. Den behöver kylas lite, säger jag men då svarar Eken att han tog den ur kylen i affären. Jag vill ha den efter middagen, svarar jag då lite sammanbitet men då säger Eken att klockan bara är tre och att det inte blir middag på ett bra tag. Jag känner hur jag är på vippen att bryta ihop och rycker därför åt mig daimen och jappen och flyr ut i vardagsrummet där jag kollar på vänner och kämpar mot gråten.
En timme senare har jag lyckats tvinga Eken till att servera mig middag och efteråt när jag är mätt och belåten och han åter satt sig för att spela dataspel börjar jag få dåligt samvete över min barnsliga reaktion över chokladpuddingen. Han ville ju bara mig väl, det var ju jättegulligt av honom. Herregud, vad var det att nästan grina över?! Jag är ju inte ens godissugen längre!
Daim eller japp?! hör jag plötsligt in i från datarummet. Det tar ett tag för mig att koppla men när jag hör att han är på väg emot mig slänger jag mig efter de två chokladbitarna på tv-rumsbordet och håller dem så hårt jag kan samtidigt som jag stirrar på honom med mina livrädda, korpsvarta ögon.
Du får chokladpuddingen, stammar jag fram.
Va?! Den är ju till dig?! säger Eken lite upprört och frågande.
Du kan ta den, säger jag utan att ta blicken ifrån honom. Ta chokladpuddingen.
Vill du inte ha den? säger han och medan han ser oförstående på mig.
Jag tycker inte om den så jättemycket. säger jag lågt samtidigt som jag håller i mina chokladbitar så hårt att de nästan upphör att excistera.
Jaha, du brukar ju äta det, skyll dig själv... hör jag honom mummla medan han luffsar in mot köket.
Mina hjärtslag börjar lugna ner sig och jag öppnar jappen och börjar ta små, små tuggor av den för att få den att räcka så länge som möjligt.
Jag undkom chokladpuddingen. Snällt av honom att han köpte godis åt mig. Löjligt av mig att nästan ta till lipen över några sötsaker. Herregud, vad gör väl det om hundra år.
Sjuk...
Idag blev det ingen joggning för min del. Jag vakande upp med den ömmaste halsen genom tiderna och en näsa så täppt att....att....ja, hälften vore nog!
Igår kände jag av det och tänkte att det nog skulle bli bättre om jag fick sova lite och att jag i alla fall kunde ta en lätt promenad idag. JAG VAR SÅ NAIV. Så här ont i halsen har jag nog fan aldrig någonsin haft.
Nej, nu åker halva garderoben på för att skydda mig, ty jag tänker inte längre låta mig luras av drömska Fru Vår, som tydligen är i maskopi med Herr Förkyldning, och förföriskt med sina varma solstrålar smeker av oss plagg efter plagg medan Herr Förkyldning skrattar och våldtar oss en efter en.
Idag ska vi på ett slags studiebesök med praktiken som varar fram till lunch, och har inte detta lugnat sig tills dess så tar jag första bästa transportmedel hem, det kan jag säga er.
El Pregnante...
El Pregnante is back... Jogging imorgon...
ÄCKEL-EKEN.
EKEN FES JUST JÄTTEILLA OCH FLÄKTADE DET PÅ MIG! ETT SÅNT ÄCKEL ÄR HAN! HÖR NI DET! SPRID DET TILL ALLA NI KÄNNER!
ÄCKEL-EKEN, ÄCKEL-EKEN, ÄCKEL-EKEN!!!!
Här har...
Här har jag just avslutat en joggingtur i ett par otroligt proffsiga skor som min stackars mamma la ut 1400 på för att sedan luffsa till praktiken i de här jävlarna. DET ÄR JU SOM DAG OCH NATT FÖR I HELVETE!
Inte som ni tror.
Jag har egentligen varit sjukt mycket aktivare än ni trott den senaste tiden, gällande bloggningen alltså. Ständigt har jag försökt mobilblogga, men mobilen jag hittills lånat då min gamla trotjänare är trasig har inte viljat sammarbeta riktigt. Så nu har vi rotat fram en ny för att se hur detta ska gå. SPÄNNINGEN ÄR OLIDLIG.
En Stenmark.
Provar att...
Provar att mobilblogga från en lånemobil... Testing, testing.
Att höja förväntningar.
Gott samvete.
I morse när jag satt på tåget så tänkte jag tillbaka på dagen jag köpte busskortet. Busschauffören frågade mig om jag var under 19 år, och trots att jag visste att det skulle spara mig 90kr så svarade jag att jag var 20.
Synd, då blir det dyrare, skrockade han. Så här i efterhand vill jag ha svarat med något djupt, typ: Ja, men jag tycker att ärlighet är värt mer än 90kr. Typ nått sånt. Men istället sa jag: Hellre 90 spänn nu än böter och skit sen, höhöhö.
Nån poet blir man väl aldrig. Men nästa gång vet jag iallafall vad jag ska svara. Ja, jag är under 19.
DE PERFEKTA BYXORNA
Idag så sprang jag och Thomas i affärer i jakt på en present till Eken. Vi var och letade igår också, men då blev det mest att jag hjälpte Thomas med att hitta kläder, samt att jag köpte ett par skor åt mig själv. Idag shoppade Thomas loss igen och jag hittade ett par byxor och ett armband, men också en liten gåva till Eken, gott så.
Men det jag är mest nöjd med är mina byxor. VILKA BYXOR SEN! 199 spänn, klart och betalt. SÅ BEKVÄMA! De är mycket lika ett par andra jag hade och älskade som mitt eget barn, men dessa gick sönder och sorgen över detta var obeskrivlig. MEN NU HAR JAG ALLTSÅ HITTAT ERSÄTTAREN! De här är nästan snäppet bättre än de andra byxorna, och det är inte att säga lite. Sanna-byxor.
Men nu kommer problemet. Då jag kommit hem och prövat dem så kände jag gränslöslycka, men så smått började lite ångest smyga sig på. Jag vill ha dem jämt, men det kan jag ju inte. De måste ju tvättas någon gång också. Och tänk om de går sönder? Ska jag köpa fler av den här modellen? I samma färg? Två, tre stycken? Jag kanske inte borde använda dem, jag kanske borde spara dem lite? Inte nöta på dem? De är kanske lite väl våriga för att börja använda nu? Kommer folk tycka att jag är konstig om jag använder dem redan nu? Kommer jag tröttna på dem?
Åh, stackars mig, aldrig får det vara bra.
Die Pantz...
Always my morningwelling.
Om en kvart ska jag lämna mitt trygga hem och ge mig ut i verkligenheten för att påbörja en ny dag. Önska mig lycka till.
Strålande start på dagen.
Die neue leben.
Efter jul så tog jag mig i kragen och minskade på sötsakerna och började gå på gympan mer eller mindre regelbundet, vilket resulterade i ett viktras på 5 kilo *klapp på huvudet*
Moroten till detta var Ekens släktträff då jag visste att det skulle bli maxmål både dit och hem, och därför skulle det behövas hållas igen lite före. Det gick förvånandsvärt bra, kanske för att jag inte pratade så mycket om det, och mitt sötsug liksom trollades bort. Helgen kom och frosseri, frossera så var den slut och jag var inne i sötsugets maniska våld igen.
Efter den helgen har jag inte riktigt ryckt upp mig igen utan fått i mig en och annan sötsak vilket resulterat i magkrämpor och illamående. Jag tål det helt enkelt inte längre. När jag ojar mig över mina hemska smärtor så får jag till svar av Eken att "börja äta godis lite oftare" så jag slipper få ont, men på nått vis känns inte det som den mest optimala lösningen.
Så nu lägger vi godiset åt sidan igen och hoppas att det går lika bra, även om jag berättar om det nu. Moroten denna gång är ett kalas i mitten av april, vilket känns lagomt nära.
Så gympa och godisbrist får det bli, sen så vet jag att det nog kommer bli några vinfyllda helger framöver då det stundas både födelsedagskalas, praktikavslutningar och Phäntiebesök, så därför ska jag krydda det hela med lite blygsam joggning på mornarna.
Detta prövade jag på imorse vilket direkt visade sig i ömma benhinnor. Funderar på att krypa på mina bara knän till min mor och gråtandes be om ett par nya löparskor, vilket förhoppningsvis kan mildra smärtorna lite.
Förutom de ömma benhinnorna uppkom även symptom som lätt ansträningsastma, vomeringsattackar och svimmningsanfall. Något säger mig att min kondition kan förbättras.
Nåväl, nu ska jag ta och byta sängkläder och plocka ur diskmaskinen, för att sedan värma lite käk och somna framför tv:n. På återseende.
Sovrumsändringar
För en tid sen fick jag en vision. Jag skulle göra vårt sovrum mysigt. Det är något jag länge försökt med men inte rikitigt lyckats. Så jag slarv-betsade spegeln vi köpte för jättelängesen svart och hängde upp.
Och visst blev det en liten förbättring mot att ha det helt tomt, det blev det. Men det var ändå inte riktigt helt hundra.
Så jag började fundera och plötsligt slog det mig att jag skulle sätta upp massa bilder ovanför sängen och sätta garderobsblommor på sängborden, sen som kronan på verket byta ut panelgardinerna mot en simpel gardinkappa. Det skulle bli sagolikt! Sen gick veckorna och jag väntade på att hitta de perfekta ramarna och de frodigaste garderobsblommorna, men med tiden kom också tvekan. Det skulle bli en himla massa hål i väggen för alla de där tavlorna. Och jag skulle säkert inte kunna få dem att se så där slarvigt uppsatta ut så det blev snyggt. Och garderobsblommor?! Vad tänkte jag med, världens fulaste blommor ju! Gardinkappan kommer däremot passa bra.
Men så var vi på Ullared och jag började fylla vagnen med tavelramar. Jag trotsade tvekan och kunde höra det lilla blå tåget i mig.
jag tror jag kan, jag tror jag kan, jag tror jag kan.
SER NI GARDEROBSBLOMMORNA!?! Jag kunde inte ha valt en bättre växt! Solljuset når ju inte riktigt dem så därför krävs det en överlevarväxt. Och ramarna! FANTASTISKT! Jag funderar dock på att ta fram lite svartvita bilder och byta ut alla förutom dem i mitten. Det enda jag är lite missnöjd med är gardinkappan. Det blev lite tomt, tycker ni inte? Jag har dock bytt ut den svarta mot en vit nu.
Jag känner dock att jag inte är en tillräckligt duktig fotograf för att återge den otroliga myskänslan som uppstår. Men erkänn att det nog blev en liten förändring mot det bättre? Hade även velat bädda med det nya påslakanset jag köpte samtidigt som ramarna, men de måste tvättas först. För då jävlar hade ni fått sett på en förändring, ojojoj!
Jaja, nu har jag fått dela med mig, tack.
Ljuset släckt.
Så nu sitter jag här, sårig och knölig, och hatar mig själv en smula. Det fanns inga finnar i mitt ansikte. Huden var slät och fin. Nu sitter jag här med groteska böldliknande saker på haka och överläpp. Varför lär jag mig aldrig?
Ser ni? Camen kan inte alls återspelga verkligenheten i det här fallet, och var ni glada för det, mina vänner. En sak är säker. Ikväll älskar vi med ljuset släckt.
stackars.
Ett litet...
Ett litet glas vin och l4d 2 är man väl värd när man är sjuk och ynklig?
Här pågår...
Här pågår massmord, var god stör ej.
Den äckliga sanningen.
Det låter kanske vidrigt för er, kära läsare, men jag är inte här för att vira in er i bomull och sjunga ballader utan för att visa er SANNINGEN! Och jag var vidrig helt enkelt.
Så idag tänker jag dricka en massa vatten, sova i stort sett konstant och spela lite, lite sims för att rensa hjärnan en smula. Annars tänker jag försöka hålla mig borta från datorn så mycket som möjligt, tror mina ögon börjar tröttna på att sitta framför dataskärmen hela dagarna.
Det var morgonens rapport från mig, er hjältinna i vardagen. Över och ut.
Vår-ångest.
Men vilken dag hörni! Imorse vid halv åtta var det fyra plusgrader ute. FYRA. PLUSGRADER. Snudd på att man kom i bikini till praktiken ju. Det droppar smältvatten från takena, det är ju underbart.
Vårkänslorna spirar, men samtidigt fylls jag av en smula ångest. Snart är det ju vinter igen. Hur ska jag hinna med allt? Sola, bada, springa runt i klänning och för höga klackar med en och annan promille i blodet, äta mjukglass, grilla och kissa bakom buskar klockan 3 på natten. DET ÄR JU MASSVIS MED SAKER MAN SKA HINNA MED!
Helt plötsligt vill jag inte ha vår längre, jag får panik, prestationsångest.
Vin på balkongen i eftermiddagssolen, någon? Vi träffas ikväll klockan 18.00, strax innan hösten. Glöm inte solglasögonen.
Kamp mot klockan.
Tänkte försöka tvinga mig själv till att vara vaken länge ikväll. Vara wild and crazy, liksom. Har ju trots allt gått och lagt mig klockan 21.00 de senaste dagarna så nu borde det vara dags festa till det lite. Living on the wild side. Nattuggle-Sanna is back, oh yeah.
Klockan är nu 22.30 och vildare än så här blir jag inte. Bilderna är beställda och jag ger upp. Tack för idag hörni, nu väntar kudden.
My cow.
Lördagkväll.
Eken är med familjen och roar sig i helgen, visst är livet orättvist? De har varit ute och myst hela dagen och ätit kalkon, och imorgon blir det födelsedagstårta och firerier. Jag ska göra hamburgare och garnera lövbiffar. Nej, men visst, kul för dem. Verkligen. Kul.
Nu ska jag "roa" mig med att framkalla bilder. Lördag var det ja. Hurra.
På återseende.
Öm i rykken.
Jag åkte hem klockan 14.00 idag, två timmar innan jag egentligen skulle ha slutat. Men så är man ju en liten gangsta också. Anleningen var dock att min rygg ömmar något så fruktansvärt, det gör ont när jag går, sitter eller står. När jag ligger ner känns det dock bra, så eftersom jag ska jobba på hotellet imorgon och springa runt en massa så åkte jag hem för att lägga mig och kanske hinna bli bra i ryggen till imorgon. Det har jag också gjort men nu blev jag en smula rastlös, så därför sitter jag här nu och tycker synd om mig själv.
Kanske, bara kanske, får jag en massage av mr Oak när han kommer hem.
Ett glas vin borde också hjälpa, tror ni inte?
Min rygg.
Nigga made a pizza.
Cobra Starship
Två riktigt skapliga partylåtar. Sångaren är också ganska... om nom nom nom..
welcome back.
Stark sol...
Stark sol ute nu...
En affär på jobbet.
Första gången vi möttes var vi lite blyga, ovetandes om vem som skulle ta det första steget, men allt eftersom veckorna gått har vi kommit närmre och närmre varandra. Nu vet han vart han har mig och jag honom.
Våra möten är korta men ack så intensiva. När han kommer in i rummet och vara blickar möts drabbas jag av en febrig hetta och min kropp fylls av åtrå, för jag vet att han vet precis vad jag vill ha- En leverpastejmacka med saltgurka.
Mack-killen har allt jag vill att en man ska ha, han kommer en gång om dagen och har med sig mat åt mig. VAD MER KAN MAN ÖNSKA?! Det gör ont i mig att veta att praktiken snart är över, men jag hoppas att vi kanske möts på en annan arbetsplats någon gång i framtiden, så att vi fortsätta att frodas i vår symbios, jag och mack-killen.
Trivs mer...
Trivs mer och mer på jobbet...
Logik.
- Hej, Susanna heter jag och ringer från tidningen Åker Entreprenad. Vi har ju skickat ut några nummer gratis nu, har du läst någonting i dem?
- Alltså...Jag försöker skära ner på tidningar och sånt nu för jag har inga inkomster, och då kan jag inte ha några utgifter. För då går det åt helvete.
- Ja, det är ju logiskt. Då stoppar jag utskicket här och tackar för mig. Ha det bra.
- Tack hej.
Trögt.
Sitter på praktiken och härdar ut den sista timmen, alltid den som är segast. Ringer på riktigt dåliga listor nu, vilket inte peppar lill-säljarn i mig.
Idag är även den dagen då jag gör mitt för miljön, med andra ord väljer kommunaltrafiken. Eller väljer och väljer, arbetsförmedlingen tvingar mig, de små jävlarna. Och jag hatar kommunaltrafik, det finns inget som stressar mig lika mycket. Detta leder även till att jag måste sluta tio minuter tidigare, men efter en dag som denna kan jag inte säga att jag grämer mig nämnvärt över just det.
Snart ser det dock ut som att vi ska börja sälja kokböcker istället, så läser någon det här och känner att ni vill ge era anställda en liten vårbonus i form av en grillningsbok så hör av er!
Nej, ska försöka kämpa på lite nu sista tiden. På återseende.
