Jörgen och jag.
Under den effektiva dagen så tittade Ekens bror Henrik och dennes vän Jörgen in. Det ska tilläggas också att jag innan dess städat non-stop medan Eken WoWat hela morgonen och när Henrik ringde och sa att de strax skulle dyka upp blev jag tvungen att stanna upp mitt städande för att på Ekens order leta upp en tröja åt honom, eftersom han var mitt i en instans och inte kunde lämna datorn. Dåligt av honom, eller hur? Ja, här får ni döma honom hej vilt, jag är helt på er sida.
Nåväl, Eken, Henrik och Jörgen... Vem är Nåväl? tänker ni nu, så jag börjar om.
Hur som helst satte sig Eken, Henrik och Jörgen sig vid bordet för att dricka kaffe och äta fryst och smått misslyckad morotskaka som jag bakat ett par dagar innan, men jag finner inte riktigt ro till att sätta mig ner då jag var mitt i ett mycket produktivt skede. Eken berättade att jag skurvat och städat hela morgon, och under tiden jag vandrade runt i lägenheten och slet i sär granar och plockade tomtar så öppnade Jörgen sin ljuva lilla mun och sa: Tänk om alla tjejer vore som du, Sanna.
Heligt sken och ängla kör uppenbarade sig i lägenheten och jag sög länge på vad han hade sagt.
Tänk om alla tjejer vore som jag! Det han egentligen menade var alltså att jag var den ultimata flickvännen, drömtjejen helt enkelt!
Det jag kämpat i tre år att få Eken att förstå och uppskatta klämde Jörgen ur sig under vårt tredje möte! Fantastiskt!
Kort därefter bad jag Eken följa mig ner till tvättstugan klockan 18 samma afton, och som vanligt började han knorra och protestera. Men tänk om jag blir misshandlad och våldtagen då! skrek jag och då säger den förut så milda Jörgen: Vem skulle vilja våldta dig? och vips raserade han allt vi byggt upp han och jag.
I och för sig så har jag lärt mig efter våra få men ack så händelserika möten att man måste sålla lite i vad Jörgen säger. Läsa mellan raderna. Han kan förhasta sig ibland och säga saker han inte menar. Det gäller att plocka ut guldkornen liksom.
"Tänk om alla tjejer var som du, Sanna" Tsss. Tänk ändå, vad fint. Drömtjejen, det är jag det.
Jörgen och jag i en ömsint duett.
Sanna, din blogg är för mig som ett destruktivt förhållande. Man kollar den varje dag o nya roliga texter dyker upp. Man vet att den finns där, som en trygghet i världen. Helt plötsligt så stannar den. Livstecknen försvinner o man dör sakta men säkert inombords. "Varför gör hon så här?", "är någonting fel?" "älskar hon oss inte längre?". Man ger upp hoppet. Man slutar kolla lika slaviskt varje dag. Efter en vecka utan att kolla så ger man den en sista chans, o då som ett mirakel är den tillbaka som om ingenting har hänt o man har flera inlägg att läsa ikapp. Man mår bra igen, man kan t.o.m logga in två gånger om dagen o det finns nya saker att läsa. Allt är rosaskimrande.
Så plötsligt är man tillbaka igen, inga nya blogginlägg kommer på flera dagar, så blir man besviken över att man har gett bloggen en ny chans när den bara sårar. Sanna. Jag kommer aldrig kunna sluta läsa din blogg, oavsett hur många gånger den gör pauser, så snälla, jag ber dig ödmjukast. Kom tillbaka till mig, jag ska ge dig en ny chans, jag ska börja kommentera oftare. Hör min bön.
Men va tusan! vad har hänt? Var är du? Lever du? Denna blogg har varit det enda som har försäkrat mig om att du fortfarande lever och är i hälsan, men nu har den avstannat, helt!
Du saknas mig här långt borta i de norska fjällen.
P
Åh, mina små foster! Jag är tillbaka nu. Ta för er.
