Igår var jag äckligt duktig, jävlar vad jag städade och stod i. Jag kommer delge er om detta senare.
Idag vill jag berätta om en grej som hände för några kvällar sedan. Eken försökte återigen döda mig, men inte genom strypning denna gång. Jag skulle vara lite söt och ge honom en puss varpå han bestämmer sig för att rätta till sin kudde bakom huvudet. Detta resulterar i en våldsam kollison mellan Ekens panna och mitt näsben. Både jag och misshandlaren hamnar i chock, jag för att jag tror att mitt näsben är spräckt och Eken för att han hört ett hemskt knastrande ljud och trodde därför att han spräckt mitt ögonbryn. Jag faller ner i sängen och börjar först gråta p.g.a. smärta och en stor dos chock, medan Eken smått panikslagen gör en skadekontroll och mässar ursäkter. Sen började jag inse att jag just blivit skallad och hur komisk situtionen egentligen var och detta ledde till att mitt gråt övergick till ett slags hejdlöst skratt som fick Eken att se mycket obekväm ut, vilket bara spädde på min skrattimpuls. Så där ligger jag och skrattar mitt mest groteska skratt och Eken är näst intill säker på att jag fått någonslags kortslutning i huvudet och säger mycket försiktigt att han tror att jag blev lite chockad.
Det är kanske inte så konstigt att man blir chockad då man tror att ens pojkvän knäckt näsbenet, eller är det bara mig det är fel på?
Jaja, det jag vill säga är väl att om ni läser i aftonbladet att "Ung kvinna spårlöst försvunnen. Pojkvännen: Jag har ingen aning om vad som har hänt!" så bör ni bli misstänksamma.
Nu blire lunch.

En mürdare.