Imorgon ger vi oss av mot Turkiet, och jag har nog inte riktigt fattat det än. Känner mig inte redo. Lilltjejen ska ut i storvärlden, ojojoj.
Hur som haver så krävs vissa förberedelser som att packa, skaffa pass samt raka benen. Det sistnämnda tog jag tag med ikväll. Låt mig berätta om första gången jag rakade benen. Det var hemma i min mammas badkar, inget konstigt med det. Jag skar mig inte det minsta, vilket är mycket bra gjort av en hyveloskuld, däremot tog hela proceduren ca. 3 timmar. Säkerheten först, som Doris Fummelfot i Darkwing Duck sa, för er som minns det.
Andra gången jag skulle raka benen var hemma hos min syster. Då jag suttit i badkaret i lite drygt en timme slet min syster upp dörren och frågade om jag drunkat.
- Men näh, åh, jag rakar ju benen fattaruväl! sa jag lite nonchalant och slängde med mitt blöta hår.
Min syster röck (ryckte enligt vissa, men inte här i järvsö) då åt sig rakhyveln och mitt ena ben och började sen hyvla för allt vad hon var värld. Detta var en fruktansvärd upplevelse och jag var konstant livrädd i de tre minutrarna de tog för henne att avlägsna vartenda hårstrå från mina små spretiga vader. Efter det klampade hon ut ur badrummet med näsan högt utan att stänga dörren efter sig, två minuter efter det kom hennes sambo hem och det hela var mycket traumatiskt för en vilsen lite tolvårig Sanna. Men nog om detta. Det jag vill säga är att jag nu efter några års övning tagit efter min systers något brutala sätt att raka mig.

Paus! Fick just ett sms av syster som lyder:

Graviditetstest i Finland! Kör upp en halvpava koskenkorva i kussimuttan. Vänta sedan i 5min, ta ut flaskan. Är den uppdrucken är det en ny finne på väg.

Fniss, fniss, fniss.

Så nu fortsätter min berättelse.
Jag har alltså börjat raka mig mycket våldsamt. Detta beror helt och hållet på rastlöshet. Det är så fruktansvärt tråkigt att raka benen! Man vill ju att det ska vara klart så fort som möjligt, så man viftar på med den där jävla hyveln lite på måfå bara. Detta gjorde jag även denna kväll tills det oundvikliga inträffade. Jag flådde min egen ankel. Blodet sprutade och jag skrek. Eken kom inrusande då han hörde tumultet.
-Hur illa är det? frågade jag panikslaget. Eken måttade upp med fingrarna hur pass stort såret var och lämnade sen badrummet helt oberörd samtidigt som han mummlade: va lite försiktigare.
Jag spanade in rakhyveln och där satt den. Skinnfliken som jag just avlägsnat från min övriga ansamling av hud. Den var enorm.
Jag skrek på Eken ytterligare en gång som kom och betraktade människopläden, sa: äckligt, och sen gick ut igen.
Ser ni? Jag har lagt den på Ekens axe-flaska, dels för att jag ville ha en kontrast mot den vita huden och också för att Eken ska hitta den lite senare och äcklas.

Förstår ni hur ont det gjorde? Hur ont det gör!
Och imorgon åker jag till Turkiet. Inflammationsrisken är ett faktum, för att inte tala om ärret som kommer uppstå när jag solar med det där jävla såret! Stackars, stackars mig.

Paus nr.2! Fick ett till sms av syster.

Två ORDENTLIGT berusade damer, på väg hem från krogen, stannade vid en kyrkogård för att kissa. Den ena torkade sig med trosorna och den andre med en gravbukett.
Dagen efter ringer den enes make den andras.
"Det gick nog vilt till igår, min fru kom hem utan trosor!"
"Klaga inte... min fru kom hem med ett visitkort instoppat i röven där det stod: Vi glömmer dig aldrig/ alla medlemmar i Metall Avdelning 23."

Fniss, fniss, fniss.

Nej, nu ska jag återgå till att packa och städa upp i lägenheten så man har något fint att komma hem till. Dessutom måste jag torka bort allt blod från badrummet, så jag har lite att stå i. Tack för mig.