När jag vaknade imorse så blev jag knockad direkt. Jag ska till arbetsförmedlingen idag. Sist jag var dit fick jag en liten mapp med diverse böcker och papper som jag direkt gjorde en liten ansats till att läsa men som vanligt kom jag av mig och la dem längst ner i byrålådan. Denna morgon slog det mig plötsligt att jag kanske borde ha kollat igenom de där innan jag gick dit igen, så jag satte mig och malde.
Tråkigare läsning har jag aldrig varit med om, och då ska här tilläggas att mitt ex var en dyslektisk låtskrivare på verklig amatörnivå. Jag plöjde mig iallafall igenom de där matiga sidorna och kände mig tom då det var över, fylld med en känsla av direkt obehag för att möta min arbetsförmedlare. Jag lyfte upp mappen för att plocka tillbaka alla böcker då ett litet häfte föll ur.
ANMÄLAN OM ARBETSLÖSHET skrek pappret från sin plats på golvet. Helvete. Det var ju det här hon sa att jag skulle fylla i. Då jag sist var där fick jag en utförlig beskrivning om hur jag skulle skriva och om vad som skulle kryssas i, men nu när jag granskar pappret är det rena grekiskan. Allt jag med säkerhet kan fylla i är mitt namn och att jag inte har barn under tio år... eller?
Jag antar att jag får lämna lite och sedan fråga då jag kommer dit. Men vilken tid var det? Då jag kollar kallelsen så ser jag både datum och tid men också vad syftet bakom besöket är: Vidare planering utifrån aktuellt läge, verifiering av meriter. Ja just. Hon ville att jag skulle ha med mig arbetsgivarintyg. Kollar mailen, inget från ramudden och inget från hotellet heller.
Då är det bara att borsta gaddarna då och satsa allt på leendet och hundvalpsögonen, kanske de låter mig leva den här gången ändå.