Hösten är här, min vänner, och visst är det underbart? Det mörknar tidigt och allt blir rött och gult. Mysigt.
Jag älskar att tända lampor då det börjar bli lite ruggigt ute, mysbelysning ska det vara. Lampor står strategiskt utplacerade lite här och var i lägenheten för att sprida värme och gemytlighet åt frusna höstsjälar som mig och Eken. 
Minst en lampa ska vara på i varje rum så man kan flyta runt i lägenheten och njuta. Detta gör att jag också älskar hösten! 
Igår kväll gjorde jag det jag just nämnde, tände alla "mys-lampor" och liksom gled runt med en kopp te i handen. Välkommen herr Höst, tänkte jag och rättade till min polotröja. Då gått runt i samtliga rum cirka två tre gånger och naggat på den inbjudande stämningen så börjde en liten olustig känsla sprida sig i min kropp. Det här kostar ju pengar, började jag tänka. Och klimatet sen, hur många stackars regnskogsdjur har blivit hemlösa nu? Jag började må mer och mer dåligt och släckte fler och fler lampor. Fan det går ju åt ett helt kärnkraftverk till det här! Till slut satt jag där i mörkret med ett litet värmeljus framför mig och kände ångesten raspa runt i min mage. Det dåliga samvetet mot min och Ekens personliga ekonomi och moder natur åt mig innifrån. Varför ska jag behöva tampas med dessa känslor om vad som är rätt och fel när många andra inte bryr sig ett skit?! Livet är så orättvist och samvetet är ett helvete. Fan, jag hatar hösten.