Åter hemma efter en krävande arbetsdag och jag känner mig lurad. Hela förra veckan har jag gått och ojat mig över att dennna vecka bara bjuder på en arbetsdag. Usch, bara måndag och kanske nästa vecka, sen drar jag till Turkiet och då får man ju inte in några pengar. Hur ska detta sluta? har jag tänk. Om jag ändå bara fick jobba lite till.
Idag så frågar Anna på komradion om jag kan jobba imorgon också. I Bodås. Jaha. Så nu fick man inte vara hemma den här veckan heller. Nu känner jag mig istället ruskigt lurad över att jag måste jobba. Vad är det för jävla värld vi lever i om man inte ens kan bli lite förvarnad?! Dagen före?! Fy helvete säger jag bara!
Då jag tidigare gått och suckat och stönat över den kommande veckan fylld av arbetslöshet har jag tänkt att: Ja men då kan jag ju ta den där synundersökningen jag tänkt på så länge, och kanske boka klipptid. Den där spegeln behöver ju betsas för att den ska bli fin, det kan jag ju ta nästa vecka då jag bara jobbar måndag. Blommorna behöver planteras om, men gud vad lämpligt att jag är ledig nästan hela nästa vecka. Åh, jag börjar få lite ont i halsen, man skulle behöva en dag i sängen då man bara dricker te och läser så man blir frisk, nästa vecka passar utmärkt ju! Men nej, jag får helt enkelt skjuta på de grejerna nu tydligen.
Och hur tänker chefen? Sanna är ju en sån där spontantjej som gillar att bli tvingad ut i halvdöda byar och jobba 18-timmars pass, henne tar vi in! Men vänta! Ring henne inte, det är ju en hel vecka kvar tills det arbetet drar ingång, vi väntar till dagen före, det här kommer hon älska!

Nej, nu ska jag inte vara sån, jag vill ju faktiskt jobba om jag ska få lite kosing i oktober också, men nu hann jag liksom ställa mig in på att vara hemma och jag hatar när saker inte blir som jag har tänkt mig. Hatar det. Men då tar vi ett djupt andetag och välkomnar de tre följande arbetsdagarna med öppna armar. Underbart.

UPDATE: Detta hade gått så mycket bättre om jag hade en iPod.