En viss tid in i ett förhållande tar man oftast det stora steget - att kissa inför sin partner. Detta kan vara känsligt, kanske är första gången då man är lite berusad, eller så kommer det helt enkelt naturligt då man känner sig tillräckligt trygga med varandra.
Då kvällsbestyren görs, som att borsta tänderna och tvätta ansiktet, har jag inga problem med att kissa inför Eken. Detta gör jag med glädje.
Är det bara jag och Eken i lägenheten låser jag sällan dörren då jag är på toan eftersom jag ju redan har kommit över gränsen att kissa inför honom, men skulle han komma in efter att jag satt mig så känns det plötsligt konstigt.
Jag börjar skämmas över att ha blivit påkommen.
Detta tror jag har att göra med Ekens reaktion då han kommer in; dörren öppnas, han stannar till i dörröppningen sen stirrar vi på varandra under fullständig tystnad och det enda som hörs är den blygsamma lilla strålen i toastolen, efter några sekunder backar han ut och stänger dörren igen och kvar sitter jag med skammen och tanken- borde jag ha låst?
Men nej, varför skulle jag göra det, vill han in i badrummet får han väl komma in.
Detta har dock börjat göra toalettbesöken något ansträngda och stressfyllda. Jag sitter hela tiden på helspänn och lyssnar vart han är i lägenheten och om han börjar närma sig. De senaste gångerna har det till och med hänt att jag sträckt mig ut mot dörren och låst precis då han tar i handtaget och sedan suttit med hjärtklappning och hört honom luffsa bort från dörren, mummlandes ett "jaha".
Jag vet inte, kanske borde jag börja låsa, men vore inte detta att ta ett steg bakåt i vår relation? Eller mår kärleken bättre av små hemligheter och lite privata stunder? Vad tror ni, mina vänner?