Tidigare idag satt jag framför datan och hörde hur det plingade på en av granndörrarna. Hemtjänsten tänkte jag och satt kvar med min dator. Jag hade just ätit lunch, den klassiska måltiden jag alltid äter då jag är ensam:

Couscous, tonfisk och keso. Detta kan piffas till med en klick turkisk yoghurt, lite grönsaker och kanske lite linfrön om man vill ha lite variation.
Hur som haver hade jag ätit klart och skulle gå och skölja av min tallrik då jag kommer på att jag inte hört någon dörr öppnas efter att det ringde på. Var det här det ringde på? Står det någon stackars sate ute i trapphuset nu och vill komma in? Jag tassade fram till kikhålet på dörren och ser den äldre gubben som bor bakom en av dörrarna mödosamt ta sig ner för trapporna för att ställa sig vid fönstret där han då och då står och filosoferar. Då Eken för inte så länge sen hjälpte honom att dödförklara den tredje grannen på vår våning så har han sen börjat ta kontakt med oss. Han lämnar bland annat in sin tidning här varje morgon efter att han själv har läst den, då detta var något han alltid gjorde hos den andra grannen, men nu har ju denne inte så stor användning av Lj-posten så då stod vi på tur. "Många vill ha den där tidningen" sa han med glimten i ögat då han lämnade över det första nummret till Eken. Helt plötsligt var hjärtattack inte den uppenbara dödsorsaken för den föredetta tidningsläsande tanten. Står vi på tur?

Hur som helst var det uppenbart att det inte var gubben som fått besök, eftersom han nu var på väg till fönstret. Det var alltså på min dörr det plingat? Jag använder mig alltså av uteslutningsmetoden och förutsätter att tanten inte får så mycket besök nu för tiden. Då slår det mig: Det måste ju ha varit gubben som ringt på min dörr!
Nu kan jag ju inte börja väsnas för då hör han mig och tror att jag bara ignorerat hans kontaktförsök, och jag kan inte heller öppna dörren så här långt i efterhand, så jag ställer så försiktigt jag bara kan ner tallriken i vasken. Diskmaskinen hånar mig med sin lilla röda lampa som skvallrar om att den är klar nu och redo att tömmas, men detta är en omöjlighet då detta inte på någotvis går att göra ljudlöst.



 Jag smyger över vardagsrumsgolvet då jag vet att det brukar knaka lite, sen sänker jag tvn ytterligare. Känner att jag är lite kissnödig, men detta får vänta då toaletten ligger vägg i vägg med trapphuset och en spolning skulle avslöja mig direkt. Likt en skogsmus på en perser-kennel kryper jag upp i soffan med pickande hjärta. Jag gör mitt bästa för att andas tyst och lugnt, då jag tycker att mina andetag får rutorna att skallra.
Helvete! tänker jag när jag hör tåget komma, men lugnar mig då jag inser att detta inte avslöjar att jag är hemma.
Länge och väl sitter jag där tills jag hör hur han går in i igen. Då slår det mig att han ju egentligen är halvdöv och troligen inte skulle höra mig även om jag hade Uppsalas gosskör på besök.
Men frågan kvarstår, vad ville den gamla mannen? Jag kommer nog aldrig få veta det nu.
Jag tömde iallafall diskmaskinen och fyllde den med den kvarvarande disken, så nu är det ordning i köket igen. När jag ändå var igång så sorterade jag tillbaka tvätten och dammsög också, så nu har jag varit duktig nog och kan jag ägna mig åt WoW resten av kvällen. Sweet.