Jag har en del favoritbloggar jag slänger mig emellan då jag känner för det. Ofta så är dessa mycket underhållande och det händer till och från att jag läser ett stycke jag gillar högt och skrattar för mig själv. Det blir liksom roligare då jag får betona det som jag tror att författaren betonar det i sitt huvud. Skulle jag möta denne öga mot öga och vi skulle läsa stycket bägge två kanske det inte alls skulle låta lika, och jag skulle nog inte alls finna det hela särskillt underhållande. Men ändå. Jag pratar mycket för mig själv och skrattar högt när jag är själv, det är det jag vill ha sagt.
Ibland skrattar jag så utav helvete när jag läser min egen blogg. Använder ni mitt tonfall då ni läser så uppskattar ni den säkert också, annars gör ni fel. "Vad är det här för jävla skit-blogg?" kanske ni tänker. "Är hon helt dum i huvudet?" Men då är det ni som gör fel, hör ni det?
Spexar är något jag också gör när jag är i min ensamhet. Sen skrattar jag åt mig själv och önskar att jag inte vore själv för man vill ju att så många som möjligt ska kunna ta del av ens briljans när man väl "blixtrar till" så att säga.

Det är därför jag älskar Eken. Han är här så ofta, då han inte jobbar då förstås, och kan ta del av mina små utsvävningar. Och han dömer mig inte. Inte så ofta i alla fall. Och jävlar vad jag kämpar för att verka så vrickad som möjligt i hans ögon. Jag kan stå lite snett bakom honom och stirra på honom i evigheter, tills tristessen äter mig inifrån, bara för att han ska se mig och tycka att jag är märklig som bara står där med min tomma blick.
"Vad fan gör du?" är en underbar fråga att höra då man gör sitt bästa för att förvirra personen i fråga. 
Då han sitter vid tv:n och jag plötsligt vill gå in till honom väljer jag att entra rummet krälandes, likt en amöba. Så platt mot golvet jag bara kan ligga men ändå så jag kan ta mig frammåt. Jag kanske skrapar mina knän och andas in damm i näsan, men det är det värt. Han brukar le och skaka lite på huvudet och sen vänder han tillbaka blicken mot tv:n, och det är just det jag är ute efter. En liten, liten bekräftelse. Då lägger jag av ett högt tok-skratt av tillfredställelse och flyger upp från golvet och slänger mig i hans knä för att bita honom i halsen. Då kan han bli lite arg och tillrättavisa mig, men det är ändå okej, för han vet att jag gör det av kärlek.
Jag brukar också kunna stå bakom dörrar och vänta i en oändlighet på att han ska komma ut så jag kan skrämma honom. Men detta gör jag mest för min egen skull, för jag tycker att han skriker så roligt när han blir rädd.

För några dagar så satt jag och räknade efter och snart har vi spenderat tre år tillsammans. "Du håller väl inte på att tröttna på mig?" frågade jag honom. "Börjar du tycka att det är tråkigt att hänga med samma brud dag ut och dag in? Inget nytt, bara samma samma"
Han svarade irriterat att "Med dig är det aldrig samma samma, man vet aldrig vad fan du tar dig till"
Och då visste jag att jag har lyckats.