OKEJ OKEJ JAG ÅT GODISARNA, JAG GJORDE DET!
De var åtta stycken mycket små godisar som låg i skålen och jag åt dem sakta, en och en, och njöt av varenda jävel.
Till detta drack jag, inte två och inte tre utan fyra glas mjölk! Stora glas! Och jag kände mig så levande!
Men så kommer den där lilla känslan efteråt. Den naggande känslan.
Varför gjorde du det, Sanna? frågar mitt inre mig. Hur kunde du vara så svag?
Jag kom till en punkt då jag verkligen inte kunde stå emot längre. Hade jag i samma stund hållt i ett snöre som i andra änden hade ett barn fastknytet i sig som hängde från en klippa, hade jag kanske kunnat stå emot men inte nu, det fanns ingen anledning. Eller förresten, jag hade släppt barnet och fnittrande skuttat till tv-soffan, slagit på topmodel och låtit godisens jordgubbssmak och mjölken blandas i min mun i en sensuell Cha-Cha. Sen hade jag skrattat högt. För så fruktansvärt underbart var det att äta den första biten. Och den andra. Den allra sista hade jag faktiskt kunnat strunta i men den såg så ensam ut i skålen.
Men som sagt, den lilla känslan som kommer smygandes efteråt dömmer mig för att jag har så svag karraktär. MEN SANNA EHDIN SÄGER ATT MAN FÅR RÄKNA MED MINST ETT PAR ÅTERFALL!
Så det är okej.