Susanna

Jag är inte 20-nånting längre. Det var ca 1,5 månad sedan jag var det. Dagarna går allt fortare och fortare ju närmare slutet man kommer och snart väntar väl demensen, så jag lägger upp de få bilder jag har från födelsedagsveckan i hopp om att kunna titta här i bloggen när jag sitter på något ålderdomshem och undrar vem jag egentligen är.

 

Vi började i Göteborg hos bror min, där har jag inte fler bilder än denna ångestladdade jävel i kö till en av "attraktionerna" på Liseberg. Tydligen behöver man inte ha passerat 30 för att drabbas av urinläckage, you live and you leak. Learn, menar jag.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget för att få det att gå ihop, men jag tror vi börjar med husflugan.

Jag och Andreas har ofta ett fönster eller balkongdörr öppen vilket ibland resulterar spontanbesök av sex- till åttabenta gäster. Under semestern kom det in en liten fluga som var väldigt sällskapssjuk. 

Den följde efter in i varje rum men var aldrig påflugen, inte uppe i ansiktet eller så. Nä, på sin höjd satte den sig på knät eller en meter ifrån och liksom bara chillade. Den väntade alltid tills man ätit upp med att inspektera disken och ville inte ge sig ut trots halvhjärtade försöka att ibland vifta ut den. Vi, som inte är helt utan husdjurslängtan, kom att ömma för varelsen. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt att kalla den älskad. "Flugis" namngav Andreas den efter att vi konstaterat att det faktiskt var lite utav en individ.

Flugis var med oss ett par dagar men försvann sedan. Den hittade väl ut, kände sig klar hos oss. Eller så ligger den död i någon blomkruka eller har blivit begravd i dammsugarpåsen. Hur som helst var han ett uppskattat inslag i vår vardag. För att inte tala om allergivänlig.

 

Nu hoppar vi till början av denna vecka då jag var med om något fruktansvärt. Jag jobbade min första vecka efter semester och en kollega som jobbar deltid utbrast lyckligt stirrandes på min buk där jag stod avslappnad och bakåtlutad, intet ont anande "SKA DU HA BARN?!?!". Jag svarade naturligtvis "Nej!" varpå hon insisterar "JO MEN DET SKAAA DU!!!". 

Jag har inte gjort någon chockartad viktuppgång utan bär på mina sedvanliga trivselkilon sedan länge, men tydligen så ser jag lite extra gravid ut. Upplyftande att vara tillbaka på jobbet, verkligen. Lite svullen efter lunchen måste man väl i helvete få vara?!?! 

Naturligtvis blev jag lite nedstämd över detta. Herregud, vi ska utomlands om en månad och ligga på playan, man vill ju inte få sneda blickar när man beställer mojitos på löpande band. Men jag har redan, kort innan påhoppet, tagit tag i så väl kost som träning och hoppas inom kort ha gjort mig kvitt min skendräktighet.

 

I morse så berättade Andreas att han hade drömt att han förlöste mig. Säger man så, förresten? Alltså att han hjälpte mig att föda barn, inte födas. Nåväl. Och att det var ett trevligt skeende, glädefyllt. 

Varken jag eller Andreas har i dagsläget några planer på att någonsin föröka oss, men han trodde att det kanske var saknaden av Flugis som kanske väckte faderskänslorna i honom. Själv började det mala i mig. Tänk om jag ändå är gravid? Jag har ju, som jag skrivit om tidigare, spiral och tar detta till trots graviditetstest sporadiskt för att verkligen förhindra någon dylik misär, men tänk om?  Om kollegan hade rätt?

Andreas var inte sen att vara med på noterna "Då köper vi hus med källare". 

 

Hellre fostra ett barn i lönndom i en form av Fritzellösning än att efter att ha varit så säker på min sak erkänna att jag trots allt är på smällen. Det skulle kanske ändå bli fint?

Och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. 

 

Nä, huvva, skål för min (förhoppningsvis) obebodda livmoder och för trivselkilon. Och för Flugis, naturligtvis.

 

 

Här sitter jag, the golden girl, helt oberörd efter gårdagens utekvälll. Syns min häpnad? ÖVER MIN EGEN FULLKOMLIGHET?

Sedan jag gick på min semester har jag blivit hälsan självt.

Eller okej, jag äter och dricker som en vanvettig människa, men jag motionerar mer än jag gjort på evigheter.

Imorse skuttad jag upp ur sängen 07:20, trots ca fem enheter kvällen innan, och svidade om för att lägga en timme på diverse konditionsövningar på gymmet. Utan någon som helst form av kniv mot strupen.

Nu har jag duschat och sitter med guldansiktsmask, druckit ett glas vätskeersättning och ikväll stundar grillning hos systeryster samt ett besök på Torön. 

Dags att tvätta av ansiktsmasken, men det själsliga semesterglowet går inte att skrubba bort. Det är DJUPT rotat.

 

Herregud så lätt jag nosade vid att jag snart blir 30 i mitt förra inlägg. Det är förvisso verkligen inget jag vill ska gnidas in och jag har fortfarande en månad där jag kan klämma in dumma beslut som är okej att göra så länge man är "20-nånting, ung och dum". Men jag vill ändå skriva några rader om den otroliga blåsning jag utsattes för i början på juli.

 

Andreas sa till mig att "du glömmer väl inte att vi ska till min faster nästa helg?", vilket jag hade glömt. Fullständigt. Jag svor en liten ramsa men hade ju uppenbarligen gått med på det någon gång och fick väl finna mig. 

Andreas bad mig packa kvällen innan och rådde mig att att ta med badkläder då fastern hade bastu och badtunna. Jag tänkte fan i mig inte bada någon tunna, jag hade lite ont i halsen och var inte på humör. Andreas tjatade och tog till slut till sin bestämda röst, och då har jag en tendens att ibland ge med mig, så jag packde de där jävla badkläderna.

 

Lördagen kom och jag packade in mig i bilen. Andreas hade fått en adress inne i Hudik där vi skulle mötas upp för att handla tillsammans. Jag tyckte att grejen var lite märklig, att vi hade fått en adress, men fortfarande var jag clueless. 

Vi kommer fram till en park där det står mindre sällskap utspridda som det ofta gör i parker. Under ett träd med ballonger i stod två blonda tjejer som tydligen stod inför någon form av möhippa eller babyshower. Andreas vände bilen och skulle parkera, och parkerade i linje med de två blonda brudarna. Jag tittar ut mot parken och ser hur de där två gejerna kommer skuttandes mot bilen, så jag viker snabbt undan blicken.

Det knyter sig i magen på mig, "Nej vaffan, nu tror de att vi är någon annan!!!!" väste jag åt Andreas och gruvade mig för den kommande märkligheten. "Tror du?" säger Andreas. Jag tittar ut igen och ser att det är Linnea och Oliva som kommer springandes och chocken är ett faktum. 

 

 

Jag hatar överraskningar. Det vet de. Men jag blev så löjligt lycklig över att de smusslat och styrt ihop något för lilla mig, att jag snabbt kom över den vreden. 

Sen följde god mat och dryck, övernattning på hotell och en ljuvlig spadag. Lyxen i att bli uppvaktad så där. Jag tänker att jag ju ändå måste vara helt okej som blir så pass bortskämd av sådana topptjejer. Vilka brudar alltså.

 

 

Herregud, så lätt jag nosade vid ordet "semester" i förra inlägget. För jag har det. Och det ska gnidas in.

Nästan hela augusti kommer jag ha långa, målade naglar, lukta parfym och inte göra någonting förutom att dricka vin, precis allt sånt jag inte får göra på jobbet. 

 

Jag tog en sen semester. För att ha mycket kvar till sen. Älskar det. Hösten och vintern är ju lång som den är, så en luftig sensommar är ett måste för den här soffliggarn.

Hur har jag börjat den då? Jo, jag jobbade i måndags men intalade mig ändå att min semester började förra fredagen, så då åkte vi upp till svärisarnas stuga och spenderade helgen där.

Jag badade. Va? Ja. Flera gånger. I den varmaste sjöjävlen jag någonsin satt min fot i. Och då tillhör jag ändå släktet Badus Krukus, men flera gånger slängde jag mig villigt i och ägnade mig åt något lekmännen skulle kalla simning.

Och mitt försök till att låtsas vara den jag egentligen vill vara stannar inte där, nä, jag morgonjoggade nämligen både lördag och söndag. Vilt jagad av broms och annat otyg sprang jag livrädd längst skogsvägar och stigar, i stekhetta, med vetskapen om att björnen naturligtvis var mig hack i häl. UTAN MUSIK I ÖRONEN (för min mobil dog på vägen ut till stugan och där finns ingen el) till och med, endast ackompanjerad av min egna rossliga andning och bräckta maxpuls. Och efter det? Ja, ett uppfriskande morgondopp, naturligtivs. Som de semestrande hälsoinspiratörerna på instagram. Precis så var det.

 

Sista dagen låg jag även på flytmadrass med händerna i botten och tämjde ett stim med abborrar och mörtar, till svärfamiljens förskräckelse. Fiskmanikyr helt gratis och naturupplevelse at its finest, vilken jävla toppstart på vacayen.

Nu är det torsdag och på söndag är det bara tre veckor kvar, såklart smyger sig ångesten på över att jag snart sitter och knappar in inlogget på jobbdatorn igen, men är det något jag snart har 30 års erfarenhet av så är det att trycka undan ångest. Nä, på med skygglapparna och fortsatt mys i dryga tre veckor till. JO JAG TACKAR.

 

Hade kunnat haft en härlig sol och bad-bild här om jag köpt en ny mobil lite tidgare, men det har jag ju inte. Men på vägen till stugan stannade vi på Axmar Brygga, åt god mat och jag lyckades med rariteten att dra ett skämt om en havskatt som Andreas faktiskt tyckte var roligt. Good times.

 

 

Året som medveten konsument går dåligt. Jag måste erkänna det. Dåligt.

Det själsliga hålet ekar hungrigt, kräver utfyllnad. Och följsam som jag är så skyfflar jag besinningslöst ner ting efter ting för att försöka uppnå någon form av mättnad. Dock med djupt rotad ångest över mitt beteende.

Jag borde meditera istället, jag vet det, att mitt habegär grundar sig i mer än heminredningstrender och nylansering av highlighters. Men det kärver ju någon form självransakning, så jag blundar för det.

 

Ett köp som dock fyller mig med extra ångest är inköpet av en ny telefon. Den jag har är mig trogen sedan fyra år tillbaka, jag fick en löjligt bra deal och sedan dess har den suttit fast i mina klor dag som natt, ännu orepad och högt älskad. 

Det som dock talar för tid av uppgradering är den flyktiga batteritiden. Jag laddar den alltid nattetid och minst två gånger om dagen, trots att jag nu även använder den mindre. Och ibland så hackar den och låser sig. MEN DEN FUNGERAR JU FORTFARANDE.

Det svider, minst sagt, i mig. Men jag vet att batteriet inte kommer överleva den kommande vintern. Och jag vill ha en bättre kamera i telefonen. Kanske hitta tillbaka till lite av min kreativitet fotografiskt.

Anderas säger åt mig att skärpa mig, köpa telefonjäveln och vara som folk. 

Så nu ska det ske. Under semestern ska jag bestämma mig för vilken s10 jag ska slå till på och sen bli som folk. Kanske revolutionera mitt bloggande även? Nä nu blir det tomma löften om guld och gröna skogar igen. Men ny telefon ska det bli. Wish me konsumtions-luck. 

 

Jag blundandes för min vaninneskonsumtion. Anderas i periferin, som vill att jag ska bli som folk.

 

 

Januari lider mot sitt slut. Tack och fucking lov. Årets måndag. 

Det har gått så långsamt. Att julen var för en månad sedan känns absurt. Men så är det tydligen.

Då har det alltså även gått en månad av de tolv jag har på mig att jobba på mig själv och mina årsmål. Har väl skött mig....halvdant. Det jag har gjort är att läsa mer OCH!

 

LÄGGA PUSSEL.

 

 

Grand Canyon är alltså sammanställt. Och det var inte ens svårt. Jag är tydligen någon form av naturbegåvning när det kommer till pussel. Omvärlden försvinner och jag blir ett med pusslet. En idiot savant om man så vill.

Nu vet jag i och för sig inte hur bra gemene man är på pussel, men jag har ju tidvis haft Andreas till hjälp och det är väl det jag baserar min hybris på. 

Jag har till och med vid ett flertal tillfällen varit övertygad om att jag lagt just det pusslet i ett tidigare liv.

 

Och jag kan väl säga att det inte är en optimal paraktivitet. Jag såg ju framför mig hur vi hade djupa diskussioner där vid pusslet och satt i flera timmar utan kunna slita oss. Det har snarare varit korta gästspel från Andreas sida då vi först suttit i total tystnad i djup koncentration, sen har jag lagt märke till hans emellanåt vansinnesläggningar, blivit hånfull och kiknat av skratt, han har blivit förbannad och stormat iväg och jag suttit kvar och försökt slita isär de sammantvingade bitar han lämnat efter sig.

Alltså inget vidare förspel.

 

Men! Jag då, individen, får oerhörd njutning av pussleläggandet. För varje bit man sätter uppstår triumf, känslan av att JAG HADE RÄTT, JA, DEN SKULLE VARA DÄR!

Man kan väl säga att man lär sig en del om sig själv, på gott och ont. Och så är det ju en väldigt bra avstressande syssla. Och har man ett glas rött till och en playlist med synthwave-låtar så överträffar den faktiskt många andra festliga aktiviteter.

 

 

Så jag sammanställde alltså Grand Canyon 500 bitar och Hängmatta på Strand 1000 bitar. Bit av kaka. No sweat osv. 

Men nu har jag liksom tappat flowet lite. På mitt köksbord ligger nu 1000 bitar Boxarherre och den har legat där ett tag. Livet går ju i cykler va. Så även pusslandet. 

Målet är iaf 5 pussel för i år, jag tog det blygsamma antalet för att jag misstänkte att min lust skulle falna, men ändå tvinga mig till några för att få nått som stjäl av min instagramtid. Så tanken är gooood.

Men jag kanske rullar ihop min lilla boxarherre och ställer undan honom för några dagar, för just nu hånar han mig mest där han ligger splittrad på köksbordet och ber om min uppmärksamhet. 

Så tar vi upp fighten en annan dag.

 

Jag gnällde ju tidigare över att jag tappat mitt flow. Mitt hälsoflow. Jag kan omöjligt besinna mig på nytt, vad det verkar.

Och det tär på mig.

Jag var ju så  förbannat  grym tidigare. Kände mig motiverad, sund och livsglad. Organiserad, effektiv och kreativ. Briljant, fantastisk och, ja. Allt sånt. Det gick bra, helt enkelt.

 

Sen kom sjukdomen, tröttheten och allt jävla julgodis och jag bara släppte ALLT.

 

Nu måste jag hitta tillbaka. Och jag vet inte hur. Jag har gjort små tafatta försök. Lyckats stå över pepparkakor på jobbet men sen vräkt i mig Andreas M&Ms när jag kommit hem. Gjort ett vegetariskt storkok men sen hetsätit ett paket basturökt skinka innan läggdags. Mjukstartat träningen med 25 minuters motionscykel och sedan spenderat resten av veckan med att kolla streams från fosterläge.

 

Detta håller inte. Jag blir tröttare och tröttare. 

Alla är ju trötta nu, visst. Skyller på väder och årstid. Mörkret. Kylan.

"Det vänder", tröstas det.

Ja men när då??

Nä, jag måste vända det. Visst att december är en tröttmånad, men jag behöver ju inte bli ännu tröttare genom att missbruka socker och skärmstrålning. Hela min kropp värker från inaktivieten. Jag är en skam för min yrkeskår. 

 

Nä jag ska skärpa mig nu. Jag lovar. Ska googla  mealprep nu. Förkovra mig i fräscha mellanmål. Slänga resten av Andreas godis som jag lovat att inte äta upp men inte kommer kunna låta bli. 

 

Nu vänder det. Nu vänder JAG det. Vänta bara.

 

Pusslet.

Det är här nu.

Grand Canyon dividerat i 500.

 

 

Förväntan är hög, minst sagt. Dels för att jag beställde det 23/11 och väntade en fullständig månad innan jag kunde hålla det i mina händer, så låt oss säga att det byggde upp an appetite, so to speak, va.

Dessutom kröp det fram att större delen av arbetsstyrkan är pusselmissbrukare. De har lagt kopiösa mängder. Helt maniska.

 

I början av förra veckan så kryllade lunchrummet plötsligt av pusselaskar. Då var det pusselbytardag. Jag satt storögt och lyssnade om vilka utmaningar mina kollegor tagit sig igenom, hur de strävat med blåstäckta fingrar och fullbordat med mest spektakulära motiv. De slet girigt i askarna på jakt efter nya prövningar medan jag försynt satt bredvid, exkluderad från den elitistiska Pusselklubben.

 

Som jag ville vara en del av den klubben. Och det var bara en tidsfråga.

 

Jag hade säkert fått ta en ask där och då för att sätta igång direkt, men det vore vansinnigt naivt av mig. Att ta 2000 fragment av Snöiga granar mot skymninghimmel och tro att jag skulle vara mogen för det. Jag har ju inte ens lagt ett 500-bitars än. Helvete, jag har inte ens lagt ett 100-bitars. 

 

När jag hörde deras diskussioner så började jag förstå vad jag gett mig in på. Att jag var en oerhörd novis inom ämnet. Att jag helt och hållet saknade pusseltänket.

För när jag valde motivet Grand Canyon så tänkte jag att det var smart av mig att börja med ett pussel på 500 bitar för att det inte skulle bli ett för stort projekt att starta med. Och så var det ett vilsamt motiv. Det jag inte tänkte på var att jag valde ett jävla berg. Att minst 300 av de 500 bitarna kommer vara brungråa. Resten är himmel. 

Viss risk finns, att jag kommer ge upp efter ca 7 minuter. 

 

Men jag får besinna mig då. Tålamod är en dygd. Och jag måste visa mig värdig. Värdig att beviljas tillträde till Pusselklubben. Att sedan ta med det avklarade berget och byta in det mot Vilande Lejonhane, 1000 bitar. Vilken triumf. 

 

Nu är det jag som rullar ut pusselmattan, häller upp ett glas rött och börjar sortera bitarna. Det är ett tips jag fått av jobbets mest rutinerade läggare, nämligen. Man ska sortera efter färg.

Hej så länge. Kanske hörs vi igen. Om sisodär 7 minuter.

 

Jag funderar på att gå in för nyårslöften på ett helt nytt sätt i år. Helt nytt för mig alltså. Jag är ju annars väldigt negativt inställd till allt som sätter det minsta krav  på mig.

Men i år då. Skriva en faktisk lista. Med små och kanske lite mindre små ting. Försöka mig på någon form av personlig utveckling.

 

Kan det vara en liten ålderkris på gång kanske? Ja, det känns så, och jag ska bejaka den till fullo tänkte jag. 

Så en liten checklista. Fylld med diverse olika mål. Kanske ett visst antal böcker som ska läsas, träningsprestationer som ska klaras, ställen som ska besöks, pussel som ska läggas med mera, med mera. Katter som ska införskaffas, och så vidare.

Få något som tar lite tid av Netflix och faktiskt eventuellt kan vara lite utvecklande. På nått vis. 

 

Ja så får det bli.

Kanske är det också något som gör att jag blir mer dokumentationsvillig av det också och håller mig aktiv här?

Ja kanske,.

Häng med.

Julen, the giving season, och jag har äntligen fått tummen ur att signa upp mig för blodgivning här. Jag gav ett par, tre gånger uppe i Umeå och sen kom jag av mig.

Men som sagt, nu har jag tagit tag i det och fick då en ny liten genomgång av blodgivningssköterskan innan vi satte igång. Jag lämnade prov för en dryg månaden sen och i torsdag lämnade jag min första batch.

Hon berättade då att kvinnor kan ge blod tre gånger per år och att män kan ge fyra gånger per år, men hon använde termen "är mogen". Kvinnor är alltså "mogna" tre gånger per år och män fyra. 

 

Mogna.

 

Redo att skördas.

 

Som frukt.

 

Det kändes märkligt. Men nu är jag alltså nyskördad och omogen. Ett kart. Onyttig. Sur. 

Men lika glad är jag för det, man kan ju se det som en nystart. Jag fick choklad, ett reflexband med min blodgrupp på och kunde sänka min blodgivningsgåva till Musikhjälpen. Och så macka, festis och järntabletter så klart. 

En knapp halvtimme tog det. Något de flesta inklusive jag får göra på arbetstid. 

 

Enkelt ändå. Bara gört. Innan du blir övermogen och rutten.

 

Tredje advent. I vanlig ordning HINNER JAG INTE MED. 

Allt är pyntat. Jag har funnit min vita amaryllis. En omgång lussebullar har bakats. Jag är inne på generation två av hyacinter. 

Idag finns tid för knäck och julkortsskrivande.

 

 

Allt borde vara frid och fröjd.

 

Men jag har tappat det. Två avsnitt av jul med Ernst har passerat, men båda gångerna har jag pysslat med lite annat parallellt och inte riktigt tagit in hans storhet. Dagarna bara rullar på nu med annat. 

Det är jul om 8 dagar. Och jag känner det inte.

 

Är det för att jag börjar för tidigt? Nä, va? Snälla, säg att det inte är därför.

 

 

Om vi bortser från mitt annalkande julfiasko så finns det ändå ljuspunkter.

Mitt hankön här hemma jobbar på julafton, så vi kommer inte få fira jul tillsammans i år. Och han är ju förtjust i det här med julen. Jag beklagade ju mig tidigare om hur svår jag är att ge presenter och hur jag därav har svårt med paketöppning. Andreas är tvärtom. Blir glad för kartongen och paketsnöre, typ. Det är förväntan som är gåvan. 

Därför, perfekt flickvän som jag är, gjorde jag en julkalender. Tänkte först göra en sån där ölkalender många ger bort till sina respektive, men då vet han ju vad som kommer. Och jo, i vissa av luckorna är det öl, men också mycket annat av väldigt varierande karaktär. 

Det höll hemligt till sista november, och låt oss säga att det blivit en succé. Han är så lätt att behaga, den där älskvärda mannen. 

Och han jobbar ju väldigt mycket nu och därför kan det ibland sparas ihop ett par dagar innan han får ro att öppna dem, för de slits inte upp i någon förbifart, nä det ska till en liten cermoni nästan. Och då är det som en liten julafton, som kommer igen och igen och igen. 

 

 

Så nog finns det ljuspunkter i min annars jullösa tillvaro. Hankönets glädje. Man får fokusera på den. Och på knäck och julkort. Spela mer julmusik. Och det har ju kommit snö.

Det blir nog bra det här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit mycket nu.

 

Jag är ju en löjligt hemkär människa. Sanslöst. Det absolut bästa med att göra något särskilt och åka bort, är att få komma hem. Nu har det varit grejer två helger i rad, först julbord hos svärisarna och sen Stockholmsweekend med min älskade Linnea, så den här helgen har liksom glimmat som ett sprojlans nytt fiskedrag för den här lilla vassgäddan.

Det var bara ett litet hinder, nämligen julbord med jobbet. Supertrevligt, absolut. Planen var att kanske ta ett par glas vin och sen gå hem tidigt för att, som sagt, kunna få ut maximalt av helgen rent hemmamässigt. 

 

Hur bra är jag på "ett par glas vin"? Fruktansvärd. Det kändes som att jag liksom ville ha liiiiite trevligare hela tiden och med en kollega med samma inställning så var hämningarna minst sagt lösa. 

 

Det blev ändå inte på värsta vis. Absolut var jag skränig och vulgär i vanlig ordning, kunde ha korrigerat ett och annat i mitt uppträdande och kommer kanske behöva rikta ner blicken ca 30° i korridorerna på jobbet ett par, tre veckor framöver, men det hade kunnat vara värre.

Så egentligen är det inte hela världen.

 

 

Kan man tycka.

 

Men nu är klockan 18 en lördag och jag har ju liksom varit trött hela dagen?? Inte bakfull som dålig, men trött. Det har inte varit optimalt. Och nu är över halva helgen förbrukad ju. Halva av min efterlängtade hemmahelg. Hur det känns? Som att det är HELA VÄRLDEN. 

Dessutom kom Jehovas och knackade på och undrade om jag kunde känna något hopp om framtiden, som på beställning. Jag tog broschyren.

 

Dock börjar jag pigga på mig nu. Kollar på glädjande grejer på youtube, fått i mig lite energidryck och funderar på nyårslöften. Det ljusnar. Det är ju faktiskt bara en vecka till jul med massa ledigt! Och då ska jag vara hemma så in i helvete.

 

Det kommer bli magiskt.

 

 

 

Jag har försummat bloggen oerhört de senaste åren, det är ju vida känt att jag är en periodare när det kommer till detta. Det är ju dock så himla kul att ha bloggen till att se tillbaka på, läsa om vad man upplevt och se bilder. Jag måste bli bättre helt enkelt. 

 

Och snyggare! Herregud, kolla bara här, en bild jag hittade när jag tittade bakåt i bloggen.

 

Låt oss bara ta en stund till att uppskatta hur snygg jag var här?!

Det här var alltså en nykär Sanna som spenderat hela sommaren solandes på ett hustak, nykär, 10 kg lättare och precis anlänt hos sin bästis, fått ett glas vin och stod inför att börja studera kommande höst.

Vilket glow! Resultatet  av kontrasten mellan en lång tids mindre lycklig tid och hetsträning för att sedan bli superlycklig och hoppfull om framtiden.

Peakade jag här? Usch, hemskt i så fall, om det bara ska gå utför nu.

Andreas kommenterade bilden "Där är hon jag blev kär i!" Kul. 

Nä, men det finns väl hopp än? Ja, jag har drygt fyra års mer livserfarenhet sedan den där bilden togs, det är klart det sliter lite. En lagad vas är vackrare, eller hur går det där knepiga ordspråket? 

Lite brun utan sol och ökad kondition, samt ett besök till Karin så är jag där igen. Jorå. 

Dessutom hade den där tidigare, naiva Sanna massa veck på tröjan. Det kommer aldrig hända nu när jag får min steamer. 

Så det så. Nu blickar vi framåt.

 

Nu börjar konsekvenserna trilla in från black friday. Stup i kvarten plingar det till med ett "Din order är på väg" i inkorgen och strax därefter, om inte före, en notis om att "Du har en faktura att betala". 

Jag beklagade ju mig i fredags. Och efter det beställde jag en matta och idag har jag beställt den där steamern, för jag ska ju faktiskt sätta upp nya gardiner i helgen och då ska jag steama skiten ur de jävlarna.

 

Men jag har inte glömt vad jag lovade, tro mig. Jag står fast vid mitt ord om att nästa år blir mitt år som medveten konsument. Jag ska fortsätta forska inom området så jag är redo.

Jag måste bara hinna beställa kompaktkameran också, sen har jag allt jag behöver inför nästa år. Och så skulle det vara fint med en rund spegel ovanför drinkvagnen...

 

Jag har ju en själsligt hål, uppenbarligen, som jag ständigt fyller med materiella ting och som jag måste jobba på. Jag tror det kan vara för att jag inte har någon katt, men jag vet inte. 

Ofta handlar jag för att det är så förbannat kul ju. Trevligt. Rogivande. Kittlande. 

Jag har ingen hobby direkt, annat än just internethandel. Jag är ofta så trött, och då är ju att fylla virtuella kundkorgar inte bara väldigt lättsamt utan också rent av energigivande. En kick. Ett beroende.

Därför har jag mer och mer börjat leta efter annat och göra som kan ersätta shoppingen men som också känns trevligt. Jag har ju beställt böcker och pussel nu. 

Jag kanske kan damma av systemkameran. Och så steama massa saker.

 

Det blir nog bra det här tillslut. Jag ska bli en riktig liten hobbyist. Här ska fan i mig fyllas hål.

 

Prossecco, en numer ganska bortglömd hobby som kan vara värd att återuppta.

 

Min syster. Hon var 14 år när jag kom till världen och om jag förstått det rätt var hon väldigt upprörd över det faktumet till en början men nu tror jag att hon smällt det ganska bra.

Det är tack vare henne det finns en sanslös mängd bilder av mig under mina glansdagar, från födsel fram till ungefär 5-års ålder. 

 

Jag gjorde sådant intryck på henne som barn att hon själv bara måste skaffa 5 stycken i hopp om att få en upplaga lika briljant. Nu verkar hon ha gett upp.

Idag fyller hon 43 år, denna superkvinna. Absolut, hon har sina brister, främst att hon aldrig tar min bacillskräck på allvar och hela deras kärnfamilj har ungefär 4-7 friska dagar om året. 

 

Men trots ett ständigt förkyldningstillstånd finns det ingen som är så konstant optimistisk och lösningsorienterad. 

Ingen är så slutkörd och får så mycket gjort under en dag som henne. 

Ingen kan vara så less och så glad med nära till skratt på samma gång.

 

 

Jag har gått och blivit fantatiskt gällande julen. Förra gick så snabbt?!?! Jag hann inte allt julpreppande jag ville, jag jobbade hela tiden och sen var julen över. Poff. Usch alltså. Och i år ligger jag redan efter??

Enligt min kalender ska jag redan ha varit hem till mamma och hjälpt henne med julpyntet, bakat lussebullar och rensat förrådet för att göra lätt hitta julpyntet och för att göra plats för de saker som man kanske inte blir fullt så nöjd över denna jul men inte har hjärta att ge vidare direkt.

Meeen om jag inte varit tydligt nog med det än så har jag ju varit förkyld nu och alltså har julstöket fått satts på vänt. Och snart är det över. 

 

I helgen ska jag och Andreas på julbord. Jag är orolig att den helgen inte kommer ge tillräckligt med tid för att julpynta och jag ville börja förra helgen för att ligga i fas. Det skulle ha inneburit att jag skulle kunna julfixa hos mamma tiden som blir över nästa helg istället och på så vis komma i kapp. 

Men nej. Andreas var stenhård här. "Det är för tidigt" hävdade han. Och jag fann mig.

 

Under helgen som var har det poppat upp julstjärnor och adventsljustakar här och var i grannarnas fönster och i varannan post på instagram. Och för varje bild har min vrede mot Andreas ställningstagande ökat. Hur kan man vilja missunna någon annan glädje på det viset? Någon man älskar? Möjligen om man är hjärtlös.

Jag har åtminstone, trots en himlande blick från Andreas sida, köpt två vita hyacinter och tvingade honom att kolla på en julfilm med mig igårkväll, som kompensation.

 

Och hyacinterna väntar på att hyacintvaserna ska bäras ned från vinden, nog lika förväntansfulla som jag.

 

Idag hade jag tänkt att vara frisk. Virushelvetet hade helt andra grejer nertecknade i sin agenda.

Men jag har iaf lite piggare, det kan man väl glädjas åt, det är bara den här slemprocessen som dröjer sig kvar.

 

Den här sjukdomsperioden har tagit hårt på mig. Minst sagt. Inte minst påfrestningen av att vara just supersjuk, men också det här att jag hade en pretty good thing going on hälsomässigt. Tillåt mig förklara; jag åt främst vegetariskt, mealpreppade like a champ så hade ständigt nyttiga och lättillgängliga matlådor. Jag fick in mer vardagsmotion och ägnade mig åt varierade former av fysisk ansträning, både konditionskrävande aktiviteter och styrketräning. Kom tvåa i förra periodens syskonkamp i tränade minuter, hade vunnit om syrran inte varit så förbannat jävla envis.

Lägenheten var oklanderlig, jag hade kommit in i ett städflow som var sanslöst tillfredsställande.  Jag hade jobbat upp en skönhetsrutin för hår och hud. Ja, du hör ju.

 

Det sunda levernet bidrog till att jag tappade drygt 9 kilo sedan i mitten på augusti.

 

 

Sen så blev jag ju då sjuk. Har inte rört mig mer än ca 400 steg per dag. Ätit oregelbundet, hämtmat och godis. Det dagliga kaloriintagsgränsen har uppnått med nässpray endast, allt annat har lagts på som bonus.

Jag har klättrat upp igen 1,4 kg. Kanske inte så farligt, det tappar jag igen snabbt, kan man tycka. Men jag anar oråd. 

 

Igår lämnade jag nämligen lägenheten för första gången på 8 dagar. Jag lämnade in paket på posten och handlade. Efter det så spelade jag och Andreas tv-spel.

Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i vänster biceps. Alltså, löjligt ont. Antingen var det det otympliga greppet av paketet jag skulle posta som gjorde det, eller så var det intensiteten jag la in i Dead or Alive 5 som är boven.

Det KAN även vara 18 timmar upphållning av ipad på black friday som ligger bakom, men jag vill verkligen inte tro det.

 

Hur som helst så tyder det ju på ett fruktansvärt förfall kroppsligt. Jag måste ha tappat kopiösa mängder muskler. Säg 12 kg? Det skulle innebära att jag gått upp 13,4 kg. Vilket helt ärligt känns mer rimligt när jag blickar tillbaka på denna fruktansvärda sjukdomsperiod.

 

Jag hoppas att jag någon gång kommer få bli frisk igen. Det är kanske en vågad tanke, men man måste våga drömma här i livet. Då ska jag återuppta mitt livsflyt. 

En vän sa att det kanske just är viktnedgången och kostskiftet som ligger bakom att förkyldningen kunde slå så oerhört mycket rot, men den svärtan förbiser vi. 

Så, nu fattar vi händer och hoppas riktigt, riktigt mycket på att jag ska bli frisk. Tack.