Idag hade jag tänkt att vara frisk. Virushelvetet hade helt andra grejer nertecknade i sin agenda.

Men jag har iaf lite piggare, det kan man väl glädjas åt, det är bara den här slemprocessen som dröjer sig kvar.

 

Den här sjukdomsperioden har tagit hårt på mig. Minst sagt. Inte minst påfrestningen av att vara just supersjuk, men också det här att jag hade en pretty good thing going on hälsomässigt. Tillåt mig förklara; jag åt främst vegetariskt, mealpreppade like a champ så hade ständigt nyttiga och lättillgängliga matlådor. Jag fick in mer vardagsmotion och ägnade mig åt varierade former av fysisk ansträning, både konditionskrävande aktiviteter och styrketräning. Kom tvåa i förra periodens syskonkamp i tränade minuter, hade vunnit om syrran inte varit så förbannat jävla envis.

Lägenheten var oklanderlig, jag hade kommit in i ett städflow som var sanslöst tillfredsställande.  Jag hade jobbat upp en skönhetsrutin för hår och hud. Ja, du hör ju.

 

Det sunda levernet bidrog till att jag tappade drygt 9 kilo sedan i mitten på augusti.

 

 

Sen så blev jag ju då sjuk. Har inte rört mig mer än ca 400 steg per dag. Ätit oregelbundet, hämtmat och godis. Det dagliga kaloriintagsgränsen har uppnått med nässpray endast, allt annat har lagts på som bonus.

Jag har klättrat upp igen 1,4 kg. Kanske inte så farligt, det tappar jag igen snabbt, kan man tycka. Men jag anar oråd. 

 

Igår lämnade jag nämligen lägenheten för första gången på 8 dagar. Jag lämnade in paket på posten och handlade. Efter det så spelade jag och Andreas tv-spel.

Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i vänster biceps. Alltså, löjligt ont. Antingen var det det otympliga greppet av paketet jag skulle posta som gjorde det, eller så var det intensiteten jag la in i Dead or Alive 5 som är boven.

Det KAN även vara 18 timmar upphållning av ipad på black friday som ligger bakom, men jag vill verkligen inte tro det.

 

Hur som helst så tyder det ju på ett fruktansvärt förfall kroppsligt. Jag måste ha tappat kopiösa mängder muskler. Säg 12 kg? Det skulle innebära att jag gått upp 13,4 kg. Vilket helt ärligt känns mer rimligt när jag blickar tillbaka på denna fruktansvärda sjukdomsperiod.

 

Jag hoppas att jag någon gång kommer få bli frisk igen. Det är kanske en vågad tanke, men man måste våga drömma här i livet. Då ska jag återuppta mitt livsflyt. 

En vän sa att det kanske just är viktnedgången och kostskiftet som ligger bakom att förkyldningen kunde slå så oerhört mycket rot, men den svärtan förbiser vi. 

Så, nu fattar vi händer och hoppas riktigt, riktigt mycket på att jag ska bli frisk. Tack.