Tredje advent. I vanlig ordning HINNER JAG INTE MED. 

Allt är pyntat. Jag har funnit min vita amaryllis. En omgång lussebullar har bakats. Jag är inne på generation två av hyacinter. 

Idag finns tid för knäck och julkortsskrivande.

 

 

Allt borde vara frid och fröjd.

 

Men jag har tappat det. Två avsnitt av jul med Ernst har passerat, men båda gångerna har jag pysslat med lite annat parallellt och inte riktigt tagit in hans storhet. Dagarna bara rullar på nu med annat. 

Det är jul om 8 dagar. Och jag känner det inte.

 

Är det för att jag börjar för tidigt? Nä, va? Snälla, säg att det inte är därför.

 

 

Om vi bortser från mitt annalkande julfiasko så finns det ändå ljuspunkter.

Mitt hankön här hemma jobbar på julafton, så vi kommer inte få fira jul tillsammans i år. Och han är ju förtjust i det här med julen. Jag beklagade ju mig tidigare om hur svår jag är att ge presenter och hur jag därav har svårt med paketöppning. Andreas är tvärtom. Blir glad för kartongen och paketsnöre, typ. Det är förväntan som är gåvan. 

Därför, perfekt flickvän som jag är, gjorde jag en julkalender. Tänkte först göra en sån där ölkalender många ger bort till sina respektive, men då vet han ju vad som kommer. Och jo, i vissa av luckorna är det öl, men också mycket annat av väldigt varierande karaktär. 

Det höll hemligt till sista november, och låt oss säga att det blivit en succé. Han är så lätt att behaga, den där älskvärda mannen. 

Och han jobbar ju väldigt mycket nu och därför kan det ibland sparas ihop ett par dagar innan han får ro att öppna dem, för de slits inte upp i någon förbifart, nä det ska till en liten cermoni nästan. Och då är det som en liten julafton, som kommer igen och igen och igen. 

 

 

Så nog finns det ljuspunkter i min annars jullösa tillvaro. Hankönets glädje. Man får fokusera på den. Och på knäck och julkort. Spela mer julmusik. Och det har ju kommit snö.

Det blir nog bra det här.