Det har varit mycket nu.

 

Jag är ju en löjligt hemkär människa. Sanslöst. Det absolut bästa med att göra något särskilt och åka bort, är att få komma hem. Nu har det varit grejer två helger i rad, först julbord hos svärisarna och sen Stockholmsweekend med min älskade Linnea, så den här helgen har liksom glimmat som ett sprojlans nytt fiskedrag för den här lilla vassgäddan.

Det var bara ett litet hinder, nämligen julbord med jobbet. Supertrevligt, absolut. Planen var att kanske ta ett par glas vin och sen gå hem tidigt för att, som sagt, kunna få ut maximalt av helgen rent hemmamässigt. 

 

Hur bra är jag på "ett par glas vin"? Fruktansvärd. Det kändes som att jag liksom ville ha liiiiite trevligare hela tiden och med en kollega med samma inställning så var hämningarna minst sagt lösa. 

 

Det blev ändå inte på värsta vis. Absolut var jag skränig och vulgär i vanlig ordning, kunde ha korrigerat ett och annat i mitt uppträdande och kommer kanske behöva rikta ner blicken ca 30° i korridorerna på jobbet ett par, tre veckor framöver, men det hade kunnat vara värre.

Så egentligen är det inte hela världen.

 

 

Kan man tycka.

 

Men nu är klockan 18 en lördag och jag har ju liksom varit trött hela dagen?? Inte bakfull som dålig, men trött. Det har inte varit optimalt. Och nu är över halva helgen förbrukad ju. Halva av min efterlängtade hemmahelg. Hur det känns? Som att det är HELA VÄRLDEN. 

Dessutom kom Jehovas och knackade på och undrade om jag kunde känna något hopp om framtiden, som på beställning. Jag tog broschyren.

 

Dock börjar jag pigga på mig nu. Kollar på glädjande grejer på youtube, fått i mig lite energidryck och funderar på nyårslöften. Det ljusnar. Det är ju faktiskt bara en vecka till jul med massa ledigt! Och då ska jag vara hemma så in i helvete.

 

Det kommer bli magiskt.