Susanna

Innan jobbet finns inte tid för koffein. Jag har börjat tvinga mig till frukost, oftast snabbt intagen på stående fot. Sen har jag 5 minuter kvar till att måla ögonfransen och skrapa gaddarna, sen är det en gågg raka vägen till jobbet som gäller. Inget utrymme för någon utsvävning direkt.

Väl på jobbet dricker jag i snitt 6 koppar av grynig automatlatte per dag. Den är inte särskilt god, men den fyller en slags tröstfunktion.

 

Helgerna däremot. Då går bryggaren varm. Andreas är en kaffedrickare av stora mått, han måste börja dagen, varje dag, med minst 5 koppar innan han blir människa och sen fyller han på kontinuerligt under dagen. Han är alltså den som nyttjar bryggaren mest. För honom är det rutinmässigt, finesslöst.

 

När jag närmar mig bryggaren en lördagmorgon så uppstår magi. Till och med bryggaren skiner upp när den hör mig komma tassandes in i köket. Kreativiteten flödar.

För det första så ska det inte vara ett kaffe med allt för hög syrlighet, nä. Det ska smaka mycket, men syrligheten får man vara lite försiktig med.

Det skopas upp med andakt, vattnet hälls i mjukt och sen väser jag tre hemliga meningar på sjörövarspråket innan jag hämtar kanelen och kardemumman. Dagshumöret får avgöra hur mycket av varje krydda jag häller i. Detta gör varje bryggning unik. Ibland tar jag bara kardemumma, bara en sån sak liksom. 

 

Aromen som sprider sig i köket, värmen som sprider sig i kroppen och lyckan som sprider sig i hjärtat. "Mmmm, gokaffe." säger Andreas sömndrucket när han stiger upp och möts av doften.

Ja, gokaffe. Det är heligt det.

Det heter black friday för att man blir helt svart på insidan efter att ha konsumerat som en idiot. Det måste vara så. Jag hatar hetskonsumtionen. Det är ju vidrigt mot miljön, BLAND ANNAT. 

Men jag har ett problem. Jag är ofta en hämningslös konsumerare. Så att man skäms. 

Och den här gången var inget undantag, särskilt inte efter att ha varit instängd i lägenheten i en mindre evighet med kroppen full i sjukdom. Jag törstade efter någon form av stimulans, triggning av belöningscentrat.

 

Nu sitter jag här och ömsom stirrar i tystnad och fiskgapar, omsöm vankar och upprör mässar om vad jag egentligen håller på med. Man måste passa på, nja fast måste man det??

Nu har jag iaf fyllt på doftljusförrådet för ett år framåt. Och man får ju cancer av doftljus.

Och så har jag köpt julklappar till alla jag förväntas köpa till. Till och med lagt en av ordrarna DUBBELT och fått DEN DUBBLA SUMMAN DRAGEN OCH KAN INTE NÅ KUNDSERVICE FÖRRÄN PÅ MÅNDAG. 

Sen köpte jag pussel och en pusselmatta?? Va? För att jag ska låta bli att sitta så mycket med mobilen som är så ansträngade för nacken. ....då är ju pussel bättre....

 

Och så fortsätter det. Med vansinnesköp. Och det jag funderat på att köpa i ett halvår, så som en steamer, kompaktkamera och en ny vardagrumsmatta, sånt som man faktiskt skulle kunna göra en bra deal på, det har jag inte köpt. Nä. Men pussel är ju bra.

Och så har jag som sagt haft två sjukveckor som kommer svida i lönen. Har ni swish?

 

Men nu känner jag starkt att detta var vad som behövdes för att jag ska gå emot att bli en bättre människa. Ja. Nu vänder det. Jag kommer vältra mig i den här ångesten nu kommande månad, kräla på botten, men sen resa mig och borsta av knäna. Ett av nästa års nyårslöften blir att bli en MEDVETEN KONSUMENT. Mmmm, det låter härligt, visst? Det själsliga hålet får fyllas med annat, som vin och pusselläggande. Det var förresten ett pussel med en bild av Grand Canyon?!? 2019, då blir det ordning på mig. Jag lööööver.

 

 

Mina två jag på varsin sida av årsskiftet. Den svarta synderskan får stanna i 2018.

 

Varför skrev hon igår? tänkte du imorse när du vaknade upp efter en svettig natt med vridna lakan. Hon hade ju inte skrivit på hur länge som helst innan. Tänker hon på mig? Leker hon med mig?

Nej, bli inte orolig. Jag har varit sjuk på nytt. Inte som i förra inlägget, ingen ondsint barnsjukdom som nästan tagit död på mig. Utan istället rekordsättning i världens våldsammaste förkyldning som nästan tagit död på mig. På riktigt alltså. Är inne på tredje veckan av obarmhärtig virusinvasion. 

 

Första veckan jobbade jag mot bättre vetande och skamsen över mitt hycklande. Jag blir nämligen vansinnig på andra människor som lämnar hemmet när de är sjuka då de utgör ett hot mot mig. Är man sjuk så inväntar man tillfrisknande undangömd för andra individer, så är det bara. Men jag hade ju så mycket att göra på jobbet, och man vet ju aldrig om det kommer bli ÄNNU värre längre fram och så har man börjat vara hemma för tidigt. 

 

Så jag jobbade, en dryg vecka till och med, innan jag en fredag tänkte att "Nä, nu är det för jobbigt. Jag stannar hemma idag, blir hemma över helgen, och är frisk och laddad på måndag". Helvetet brakade lös på riktigt och jag satte inte min fot på jobbet förrän kommande torsdag. En kollega mässade om att man ska vara ordentligt frisk och inte komma tillbaka halvsjuk och jag tyckte jag ju ändå var det. Det var bara lite hosta och snörvel kvar, men det kan ju sitta i flera veckor. Torsdagen och fredagen gick, fullspäckade dagar då jag försökte komma i kapp med de avbokade patienterna. Även kommande vecka var sprängfylld med besök.

På lördagen blossar febern upp. Höger öra smärtar och susar, jag vadar fram i snorpapper och lungorna har friats från revbensväggarna och frasar i bröstkorgen. 

Det tog omtag, kan vi väl säga. Så in i. 

Idag är det fredag och jag är fortfarande hemma. Jobbstressen är total men så även huvudvärken. Jag har dock kunnat minska ner på mitt nässpraysmissbruk och smaklökarna har sakta börjat ge ifrån sig små livstecken. 

Och det är därför jag skriver. Jag är så omåttligt less på att vara sjuk och bara sitta hemma, men för risig för att kunna ta mig an något ens måttligt ansträngande.

 

Så nej, jag leker inte med dig. Livet leker med mig. Ett ändlös katt och råtta-lek. Med oviss utkomst. 

 

Det var bättre förr.

 

 

Det började med att jag hade frossa ett par nätter i rad.

Det började två veckor innan frossnätterna med en diskussion mellan mig, logopeden och rehabassistenten där vi börjar prata om just vattkoppor och logopeden säger att det nu finns ett vaccin, att hon tänkt vaccinera sig men att ett prov visat att hon redan som av ett mirakel utvecklat antikroppar och inte behövde vaccinera sig. "OTROLIGT!" flämtade jag "Jag är ju livrädd för vattkoppor, jag ska minsann också vaccinera mig!!! Jag måste kolla upp var man kan göra det."

 

Vi hoppar fram till de där febernätterna igen. Min maniska arbetsmoral ignorerade detta då jag inte mådde dåligt på något annat sätt och jag traskade till jobbet. Väl framme på jobbet började jag svettas kopiöst. En patient stoppade mig i förbifarten för att ställa några frågor som jag gjorde mitt bästa att svara på medan jag kände hur det fullständigt forsade från mitt ansikte. Lite casual sträckte jag mig efter papper från närmsta handfat där vi stod och jag baddade mig lätt medan vi fortsatte konversationen utan att kommentera den närmst omänskliga kroppsliga reaktion jag där och då upplevde. 

Jag gick tillbaka till min dator och svettningarna la sig något och jag kände att bh:n blev kall. Den var alltså fullständigt dyngsur. Hade kunnat gå att vrida ur. Jag blev tvungen att i det gemensamma kontoret kräla mig ur den och lägga den fönstret för att den skulle få torka upp lite. Min kära kollega lyckades maskera sin avsky väl med omtanke och sa att det kanske skulle vara skönt för mig att ta en sval dusch nere i omklädningsrummet innan nästa patientbesök, vilket jag tyckte lät som en klok idé.

 

Sagt och gjort, och nere i duschen så gjorde jag en besynnerlig upptäckt; ett par vattenblåsor på ena bröstet. "Oj, jag har svettats så mycket att jag fått vätskeblåsor. Jaja, det är en bisarrt varm vår, här ser jag konsekvenserna". Fönekelsens moder, kan man kalla mig. Jag klädde på mig nya arbetskläder, en halvtorr bh och fortsatte dagen. På eftermiddagen hade en blåsa även uppenbarat sig på min axel. Jag visade tidigare nämnda kollega denna som fnissade lite och sa "Det ser ut som vattkoppor, men det kan det ju inte vara!" Nä, vad var oddsen för det?? Det krävs ju en tydlig smittkälla då ju! Och när vi pratade om vaccin för två veckor sedan, det vore ju bara för komiskt för att vara sant?!?!?!

 

På kvällen kom en ny febertopp och fler blåsor började komma upp på bröstkorgen och ut mot armarna. Jag hade även röda prickar i ansiktet. Det började kännas lite olustigt, var jag smittsam? Jag ringde sjukvårdsrådgivningen och beskrev mina symtom varpå sköterskan direkt frågade 

Det isade till i mig. "Eeehehe nää, jag har ju inte det, men de kliar ju inte?" Hennes svar kom odramatiskt och snabbt "Nä, men de kan ju börja göra det." Svettningarna började om. 

Jag blev uppmanad att besöka vårdcentralen för är man över 18 år när man får vattkoppor ska man börja med virushämmande medicin inom 24 h efter första symtomen för att det inte ska behöva bli så illa. Och ska man räkna med febern så var jag inne på minst 48de timmen. Misär.

 

Dagen efter hasade jag mig ur sängen och ställde mig sömndrucken framför spegeln. Blev direkt klarvaken. Jag stirrade min värsta mardröm i ögonen. Jag var nu full av blåsor. 

Inne på akuten visades jag snabbt in i "virusrummet" för att inte utgöra något hot mot riskgrupper och när läkaren kom in sa han direkt "Ja, det är ju inget snack om saken" och uppmanade mig att vara så mycket kring bebisar jag kunde för att "Man vill ju ha vattkoppor så tidigt som möjligt och verkligen INTE i din ålder". Sen fick jag ett recept, blev sjukskriven i två veckor och innan han gick ut sa han "så hoppas vi att det ger med sig snabbt och inte blir värre än så här, för det kan som sagt bli RIKTIGT ILLA det här".

Det blev två vidriga veckor av klåda, febertoppar och självömkan. Jag hade också läst att för varje febertopp så uppstod nya blåsor, vilket ledde till att jag numer har dubbelt så vida hörselgångar efter att ha tagit tempen ungefär 50 gånger om dagen under denna period. Denna period som sammanföll med varmaste och ljuvligaste våren någonsin. 

Jag hade blåsor överallt. ÖVERALLT. Under fötterna. I munnen. Och ja. Precis det stället du tänker på. De var överallt.

Efter två veckor var jag dock frisk. Ärrad men frisk. Det är små gropar här och var trots att jag var oerhört noga med att inte klia hål på några koppor, för att inte tala om de själsliga groparna, men jag överlevde.

Jag gjorde det. En av mitt livs största skräckar. Jag kan lägga det bakom mig. Det är avklarat. Undanstädat. I skräckgarderoben lämnades en hel hylla ren och fri. Exakt tillräckligt med utrymme för att den nya bältrosskräcken skulle få plats till att flytta in och låta skräcksamlingen bli komplett igen.

Skräckbalansen är återställd. Harmoni. 

 

Avslutar med följade uppmaning till vattkoppsoskulder: Vaccinera er. Vaccinera er barn. Lista er på en helt ny vårdcentral och vaccinera er själv en gång till. Bara gör det.

 

Never forget:

 

 

Nu kände jag att det var dags att skriva här igen, läge att svara på lite läsarbrev. "Hörru, hur går det med fetman??" vill ni veta. Jo tack. Dåligt.

Myskilona har gjort sig hemmastadda. Men imorse fick jag en uppenbarelse efter att ha hetsätit 33% av ett Singoallapaket (hallon/lakrits), att nu. NU! Nu händer det.

Gjorde en ansiktsmask och drack 1,5 liter citronvatten för att kompensera. Känns bra. Skönt att man tog tag i det liksom. 

 

Jag har ju dock saker att ständigt kämpa mot. Min förbränning t.ex. Efter en blöt afton så med tillgång till alkomätning dagen efter så var jag den enda vars promille gick upp under morgontimmarna medans andra nyktrade till. Jag drabbas alltid av örnbakfyllan sisodär runt 17-tiden. Och inte tror jag min förbränning gör så oerhört stort skilland på alkohol eller lakrits.

Nu är det ju sällan jag tar till flaskan, men nu börjar rosé-säsongen så... Vaddå, man måste faktiskt få leva lite också.

 

Andra motgångar är ju min rädsla för pulsökning. Gymträningen har jag ju varit duktig med, gott så. Men en vill ju gärna få upp flåset också. Dock är min hydda i för tung i förhållande till mina fjantiga leder, ligament och mitt skelett. Oj vad det värker när man försöker sig på någon form av lunk. Därför att jag beställt fyra olika former av fula men enligt recensioner jättebra löparskor som jag ska prova ut. Med dämpning anpassad för löpning på asfalt och "tunga löpare". Kändes väldigt bra att ha klickat hem dem och jag tänkte att det var min investering till ett sundare liv tills jag läste på ännu mer och insåg att bra dämpning även kan vara som att springa i träskmark. Så vi får väl se.

 

Jag är lite sugen på att skaffa en liten hälsocoach som jag läst mycket bra om, tänker att det kanske gör susen för motivationen. Kostar lite men likt skorna, är det något man ska investera i är det väl välmående?!?!? Men känner jag mig själv rätt blir jag förkyld andra veckan in, måste återhämta mig, tappar motivationen och har slängt massa pengar på att fortsätta BMI-balansera på den där hånfulla "övervikts"-linjen. Så jag avvaktar.

 

Jag tänker att skorna kommer bli min hälsocoach. Allt kommer lösa sig när jag snörar på mig dem, då vänder det. Det enda min kropp väntade på var lite schysst dämpning. Sköter skorna det kommer kroppen sluta känna behovet av att vaddera sig. Ja. Allt kommer bli bra med de nya skorna. Och citronvatten.

 

 

 

 

 

Den här känslan av överlägesenhet gentemot moder jord har blivit som en drog för mig. Ändå har jag precis bara börjat. Nu är jag på jakt efter fler plagg som kan ge mig mer makt. T.ex. måste jag få fatt i världens varmaste ullunderställ. Även ett par höga vinterkängor som jag kan stå med i snö i timmar utan att bli det minsta kall om tårna. Eller varför inte en mössa som är så värmekonserverande så den kan utesluta alla andra plagg?! Förutom kanske kängorna då. Jag välbehagsryser av bara tanken.

Tack för er tid/ Er Übermensch. 

 

Ps. Köp broddar. 

 

 

Vacker va? Men jag är en svår människa att leva med. Jo det är säkert. Främst i högtidssammanhang, när jag förväntas få gåvor. Det är inte det att jag kräver presenter, jag skulle inte alls bli upprörd om jag inte fick någon alls. Men jag har väldigt svårt att acceptera något jag inte tycker fyller någon funktion eller inte tilltalar mig väldigt. 

Andreas märkte av det redan efter ca 2 månader in i vårt förhållande när jag fyllde år, och returnerade 2 av 3 presenter. Den tredje behöll jag av ren hövlighet eftersom vi nyss börjat lära känna varandra. 

 

Jag våndas på samma sätt när jag ska ge bort saker. Jag vill att de ska uppskattas. Dels för att jag är en bra männsika som gillar att bringa glädje. Men främst är orsaken känslan av VANSINNE att lägga pengar på något som verkligen inte gör något avtryck alls i mottagarens liv. Jag kan absolut köpa "plojgrejer" och dylikt, men då är det för att väcka glädje eller nostalgi m.m. och då är det ju inte bortkastade pengar. Att däremot köpa en tröja eller ljuslykta som personen inte kommer använda eller endast använda av vänlighet är ju fruktansvärt. Och samma fasa känner jag när jag får något jag inte gillar, känslan av att givaren har slängt bort sina pengar, det bryter ner mig fullständigt.

 

Förbrukningsvaror är min go to-grej då. Vin, ljus eller sånt som personen antingen kan avnjuta själv eller ge vidare utan problem. Lugn för själen. Jag blir väldigt glad av dessa gåvor själv. 

 

Men nu då. Andreas har satt mig till att skriva önskelista. Jag skriver även hans till hans föräldrar, men nu är det alltså min egen jag ska knåpa ihop. Ibland säger han åt mig att helt enkelt inhandla det jag vill ha, men då skjuter jag ofta på det och förblir gåvolös vilket får Andreas att känna sig som en dålig partner. Så nu kräver han en lista.

 

Och helt pötsligt blir jag handlingsförlamad. Jag internetshoppar som en galen människa i vanligt fall. Det är en av mina främsta färdigheter. Att hitta någon specifikt som tilltalar mig och se till att det skickas hem till mig för absolut lägsta pris. Tillfreställelsen i det, säger jag bara. 

 

Men när jag ska leta en gåva åt mig själv tar det stopp. Nu måste det vara något bra. Jag ska ju få det här. Det måste vara något jag verkligen har nytta och glädje av. Annars har ju Andreas slängt bort sina pengar?! Och när jag väl hittar något som känns mitt i prick, då svartnar det för mig tills det plingar till i inkorgen och det står "Tack för din beställning!". Jag går på autopilot och beställer det illa kvickt, för tänk om det hinner ta slut eller om Andreas beställer något annat?! Och så får jag det inte?!?! 

Jag vågar inte heller säga till Andreas att "Jag vill ha en bra hårtork" för jag förlitar mig inte på att han gör de efterforskningar som krävs för att hitta den bästa och mest prisvärda som finns. Det har till och med hänt att han går in i första bästa butik och bara köper det, UTAN ATT PRICERUNNA?!?! Vet jag att min gåva köpts för överpris kommer jag aldrig kunna njuta av den fullt ut.

Så nä, jag är helt ensam i det här. 

 

Jag förstår själv att jag är i svåraste laget med detta, som jag skrev i början av texten. Men förstå då hur det är att faktiskt VARA mig?? Kampen. Ångesten. Misären.

Så det jag väl egentligen allra mest önskar mig är väl sinnesfrid. Och kanske en flarra vin. Och en jääävligt bra hårtork.

 

Ja men hur gick det med det nya livet då? frågar ni. Jag hör det hånfulla i rösten på er, era jävlar. Ni vill att jag ska ha misslyckats. Usch, det säger mer om er än mig va? Ja. 

Ja nä men vad ska jag säga då? Friskt vågat, hälften vunnet. Ja, typ så. Jag köpte gymkort och massa sallad. Tittade upp recept under sökordet "nyttigt" på ica.se och la upp ett kostschema. Åt proteinrika mellisar och tog mig iväg på två gympass. Två pass. Sen blev jag förkyld.

 

THE STORY OF MY LIFE.

 

Om ni visste hur jag kämpat med näbbar och klor mot att bli förkyld. Andreas har varit dödligt förkyld i drygt en veckas tid. Massor av patienter jag träffar är förkylda. Linnea kom från Växjö och hälsade på mig, bodde under mitt tak, MED VÄXJÖVIRUS I HELA KROPPEN. Men jag stod emot allt det. Jag var stark.

Tills jag ägnade tre dagar åt hälsosamt leverne. Då brakade helvetet lös.

 

Jag har nyst, raspat, ynkat och rosslat i en vecka nu, men jag känner att livet sakta börjar återvända och att det sakta börjar ljusna. Nog för att skiten kan ta omtag, absolut. Jag är den siste att ropa hej, det gör jag aldrig, jag har inte tid med det då jag har fullt upp med att måla fan på väggen. Men en liten lillfingersvinkning ger jag ifrån mig när Det Grymma Ödet för en kort, kort stund tittar bort.

Ni vet hur viktigt det är att träna va? Röra kroppen, hålla sig stark? Äta näringsrikt? Jag vet det. Mycket väl. 

Ändå är jag sämst.

Jag har befunnit mig i "fuck it"-stadiet rätt länge nu. Sen jag flyttade hit och började jobba. De första två månaderna var jag helt slut. Och sen blev det mycket med flytt och så. Sen så har jag funderat en del på vilket av gymmen jag ska välja. Och så de gånger jag är liiite pepp och frågar Andreas om han vill med och han säger nej så blir det inte av. 

Jag har alltså inte köpt nått gymkort än och tar kanske en promenad varannan vecka. Och så lever jag på hallon/lakrits-skallar, kinamat och sån där giftig energidryck. 

 

****lÅnGsIkTiGt LeVeRnE****

 

Och så predikar jag inför mina patienter om hur viktigt det för såväl kropp som psyke att hålla sig aktiv. För det är det. Och det är ju bra att de gör det. Det är bara det att jag inte alls gör det utan lägger den lilla energi jag har kvar efter arbetsdagen till att successivt byta ut varje liten del muskelmassa jag har till fett. 

SKAM.

 

Men idag, idag kom första snön. En kollega skrev och tjatade på mig att börja på hans gym, vilket jag iofs troligen inte tänker då det finns ett annat gym som ligger lite närmare mig och som jag mer troligt kanske kommer gå till pga just det. Men de sakerna tillsammans med att jag just ätit mig kräkless på strimlad biff med bambuskott och mjölkchoklad gör att jag känner mig oerhört positiv till en livstilsförändring. Prova det här med grönsaker och knäböj. Som att den nya vita snön sakta dalar ner och landar över min ohälsosamma svärta. Jag blir renad. Oskyldigt vit och pånyttfödd. Det är nu det börjar, jag känner det. Mmmm, lungorna fylls med luft, ren luft, hälsosam luft.

 

Nu kör vi.

 

Hej.

När man får mig får man liksom mycket saker i ett. Saker jag bär med mig inombords är till exempel en onormal förkärlek för katt- och papegojklipp (eller ja, klipp. Alla sorters klipp. Allt med underhållningsvärde. Även sånt utan), ett träningsintresse som varierar oerhört, enormt sockersug, morgonångest, musikmani, konstant tvångstanke att skämta om allt, påtagligt tärande empati, hypokondri, återkommande ländryggssmärta sen en tid tillbaka, övertänkande o.s.v. o.s.v. Ni hör ju, det är mycket som följer med i paketet, på gott och ont. Och sedan i torsdags får man även med ett litet plast-T, en hormonspiral. Den bär jag i mig nu, hela tiden. Jag är inte bara kött och blod, utan även lite plast. Hälften människa, hälften maskin, skulle man kunna säga.

Jag bestämde mig för detta efter att ha klurat och sugit på karamellen lääänge. Men efter att två av mina vänner satt in en varsin och blivit fruktansvärt missnöjda kände jag att det var dags. Så i början av december ringde jag barnmorskan:

 

(Tänk er en barsk, VÄLDIGT BARSK röst på barnmorskan)

Tydligen är de LIVRÄDDA att jag ska yngla av mig här uppe i Umeå, landstinget agerar fort. Vi pratar lite om valen mellan 3 års- och 5 årsspiral och jag beslutar mig för 5-åringen.

Nerkortat samtal, hon mjuknade upp mot slutet och vi skrattade tillsammans, det var fint.

 

Sagt och gjort. Jag hämtade ut sprialen på apoteket som kom i den största jävla förpackningen ni någonsin kan tänka er, med spiralen avtecknad i naturlig storlek på förpackningen. Troligen var detta för att avdramatisera den stora förpackning, men för mig som tyckte att även avbildningen var fucking huge så var det en klen tröst.

På söndag kväll den 1 januari när det var läggdags slog det mig att något faktiskt skulle föras in i min livmoder. Min stackars lilla orörda, oförstörda livmoder. Samtidigt, i mitt huvud, hörde jag en av tidigare nämnda kompisar förklara känslan av insättningen "Det var inte så farligt. Det är en stund när man tänker 'Nu dör jag', men sen går det över". Sömnlösheten var ett faktum. 

Det tog evigheter innan jag somnade och när jag äntligen gjorde det var det en orolig sömn som infann sig. Jag vaknade svettig när klockan ringde och såg till min stora förskräckelse att jag hade två missade samtal och ett röstmeddelande. Min barnmorska var sjuk och jag ombads omboka tiden. Så klart. Jag fick tid kommande torsdag hos en annan barnmorska. Ytterligare tre sömnlösa nätter följde, samt ett googlingsfynd i form av en artikel om en kvinna som tvingats amputera händer och fötter efter en spiralinsättning. Det fanns en dyster dimma över det kommande eventet, kan man säga.

 

Men torsdagen anlände och jag baxade med mig spiralkartongen och mitt lilla stresshjärta till barnmorskan. Och vilken barnmorska sen. Åh, barnmorskor är som i regel så himla härliga?! Är det härliga människor som söker yrket eller gör yrket dem härliga?! Jag vet inte, men åh, det är nästan så jag längtar tillbaka till den där gynstolen.

Hon skojade och avdramatiserade på bästa sätt och jag skrattade så hon var tvungen att korrigera spekulumet ett flertal gånger och så att Andreas hörde mig ut i väntrummet. Det var dock inte bara hopp och lek, det här med att mäta livmodern är ingen syssla jag rekommenderar något att ta upp som hobby. Helvete, då tystnade jag kan jag erkänna, inget fniss då inte. Sen var det själva isättningen och utfällningen av spiralen också, då var jag inte heller så skojfrisk. 

Det var som kompisen sa, jag trodde att jag skulle dö, men sen gick det över. En stund. Sen skjutsade Andreas mig till IKSU för att jag skullle plugga med Linnea, och här någonstans började livmodern förstå att det fanns något kvar i den efter den hemska behandlingen. Livmodern var inte nöjd med det. Livmodern ville att den skulle ut.

Så i bilen på IKSUs parkering satt jag hulkgrät med Andreas försiktigt undrandes om jag inte skulle med hem istället. 

"Nääääh viii...ii...iii måste revideee...e..eee...ra" hulkade jag innan jag samlade mig och entrade byggnaden med rödsprängda ögon och krampande livmoder. Sen började den där skitstarka värktabletten som jag fick av mamma sist jag var hem verka och så kom jag på att man kunde ha laddningsadaptern till datorn som värmekudde, så sen gjorde det bara skitont stundvis.

 

Och nu gör det inte ont alls! Tänk. Jag tänker inte ropa hej ännu, det misstaget har man ju gjort förr om man säger så, och då knackar väl komplikationerna på dörren illa kvickt. Men JUST NU gör det inte ont och det känns ju bra. 

 

Men herregud, Sanna, varför berättar du allt det här?! Vi vill inte veta!!! tänker ni. Nä, men jag VILLE BERÄTTA. Så att jag kan titta tillbaka på det här sen och känna uppskattning över otroligt härliga barnmorskor, över att man inte jämt sitter och hulkgråter på en parkering och över starka värktabletter.

Tack för er tid.

 

 

Det var ju black friday för typ evigheter sen. Då såg jag till att köpa det mesta i julklappsväg, vilket jag är väldigt nöjd över om jag får säga det själv. Detta innebar att jag efter lite internetshopping var helt klar. Det är så det ska vara. Så nu är det bara att njuta av Ernst och glögg resten av tiden. 

Inte nog med detta så köpte jag lite kläder och så till mig själv med. Eller lite och lite. Jag köpte nog mest grejer till mig själv, om vi ska vara ärliga med varandra.

 

 

Jag och Andreas tog en veckas semester i värmen med Angelica och Anton i början av november. Angelicas önskemål var att vi åkte till Egypten, mitt önskemål var att få lugn och sol, Antons önskemål var bra badmöjligheter och Andreas önskemål var fri tillgång till öl. Så det blev ett härligt, barnfritt all inclusive-hotel i Egypten.

Det finns en butik här uppe i Umeå som jag är väldigt förtjust i. Förlåt, VAR väldigt förtjust i. Tillåt mig berätta.

De senaste gångerna jag har varit in där har de liksom blivit mer och mer påflugna. Jag gillar att gå runt och strosa helat utan mål, i lugn och ro. För all del, personalen, visa er gärna och kvittra "Det är bara att säga till om du behöver hjälp" men sen bör de ge mig utrymme. Tro mig, jag kan spendera för mycket av studielånet helt på egen hand, tack så mycket.

I början gjorde de så, men sen blev det mer och mer intensivt. "Och vad letar vi efter idag då?", "Åh, den där kjolen du håller i är himla fin, har du sett de här också?" eller den märkliga "Det här linnet jag har på mig har precis kommit in, visst är det fint?". Vad svarar man där, liksom? "Nej, jisses, ingenting för mig ska du veta!"

Men vid det senaste besöket gick det för långt, och det av självaste ägaren av butiken.

Jag håller i en klänning och står och kollar på ett par byxor när hon kommer fram.

 

"De där byxorna är bara för härliga, hittar du storleken?" varpå hon kommer fram bredvid mig och antar min storlek. "Medium. Byxlängden är i tum, de som hänger här kanske är lite korta för dig, de finns ett par längre med, men prova dessa så tar jag fram de andra om de behövs. Klänningen du håller i är lite... speciell i passformen. Du har tagit två storlekar?" "Ja, jag tänkte...." "Bra, de är som sagt speciella. Du ska få med dig en annan klänning också så du kan få en bra känsla i provrummet också om den där inte bli bra. Vad sägs om den här?" "Nä alltså, jag ville bara..." "Den här då, faller väääldigt fint?" "Ja, men nä, jag tror..." "Gillar du att visa ryggen? Här har vi en väldigt fin modell som är himla läcker i ryggen" "Okej, jag kan prova den..." "Bra, för man vill ju liksom få en bra känsla också, det kan ju vara så himla tråkigt att inse... Alltså nu pratar jag ner klänningen väldigt mycket hör jag, den sitter säkert fint på rätt kropp."

 

....

 

Men va?! Vad händer? Jag har nog överlevt ett flertal nederlag i provhyttar i mina dagar, så det behöver hon faktsikt inte oroa sig över, men att få butiksägarens "Alltså, ta med dig nått annat in, för det här fodralet kommer du fan inte kunna klämma ner dig i" var ju nått nytt. Jo, det var så jag tolkade det.

 

Jag gick in i provrummet, väntade tills jag hörde att hon satte klorna i en annan stackars sate, sen flydde jag illa kvickt ut (efter att ha hängt tillbaka plaggen, jag är väl ingen vilde heller).

Sen gick jag och spydde galla över den just skedda situationen länge och väl, och Andreas lyssnade och spelade medupprörd mycket väl.

Jag och Linnea gick igenom en lågkaloridiet som varande i 11 dagar under september månad. Anledningen var att vi skriver en C-uppsats som  har med ämnet att göra och ville se vad det hela gick ut på. 800-900 kcal per dag var allt vi fick inta och det via såna där klassiska soppor och bars. Vi hittade även en "pastarätt" som var helt acceptabel som måltidsersättare, så det gick ingen större nöd på oss. 

Det vi dock drabbades av var ett enormt sug efter att få äta något friskt, som morötter, eller det Linnea helst av allt ville ha- sockerärtor.

Så lyckan var stor när vi satte tänderna i den första grönsaken när dieten var över. Vi uppmanades att inte börja med normal kost direkt, utan att byta ut en måltid i taget och sakta fasa ut dieten. Vår handledare rekommenderade oss av förklarliga skäl att börja med att byta ut frukosten, vilket nog hade varit klokast, men vi kände för en kräftskiva.

Sagt och gjort!

 

Jag fick äran att vara med och fostra mina föräldrars hamiltonstövare Willy under hans uppväxt. Stiligare och snällare hund får man leta efter. Han blir alltid otroligt bra på bild, och jag slår vad om att han skulle vinna hejdlöst med priser om han ställdes ut. 

Dock så har mina föräldrar ju skaffat en valp. En bråkig sådan. Det tär på Willy. Så vid det det senaste hembesöket hände något som aldrig hänt tidigare. 

Han blev märklig på bild.

Fasaden har krackelerat. Det är en trött hund man ser. Gäsp efter gäsp. 

Må hans ungdom återvända något i takt med att valpen mister lite av sin.

 

 

Jag och karln for iväg till Glassbonden som ligger i Vännäs, typ en halvtimmes bilfärd från där vi bor. Jag hade sett att man kunde kolla på kor där och äta massa glass, så när Andreas slutade jobbet så åkte i raka vägen. Sånt med päls och glass är två saker som ju hör till mina huvudintressen.

Om ni kunde se mig nu, ja nu mår man, ska ni veta. Jag sitter inlindad i en sköljmedelsdoftande teddyfilt på balkongen men regnet som smattrar mot taket och har tänt ljus och haft mig för att få Ernstnivå på mysstämningen. Dricker C-vitamin gör jag också, jobbar fortfarande med att värna om immunförsvaret. 

Ja, hur det gick med det? Jag vägrar ropa hej, vägrar. Jag klarade mig igenom systerdotterbesöket och hemvistelsen, men kom direkt hem till att börja sommarjobbet och anar att jag befinner mig i en temporär kortisolhöjning som kan ge mig en tillfällig immunboost. Därför måste jag fortsätta min kamp tills jag börjar få in rutiner igen. Då tänker jag fan i mig ställa mig här på balkongen och vråla HEJ för allt vad mina lungor tål. Men inte än, alltså.

 

Systerdotterbesöket var i övrigt givande. Vi hade kul tillsammans, enligt mig, även om hon tyckte att det var fruktansvärt omständigt att jag väljer att gå precis överallt i den här staden. Hon är tydligen ännu för ung och naiv för att förstå vikten av vardagsmotion. Jag lyckades även få henne att friskna till och hennes hosta och snörvlingar gick från horribla till obefintliga inom tre dagar. Sen blev hon råsjuk efter en vecka tillbaka i Järvsö, men det kan ju inte jag rå för, hon skulle ha fortsatt med min husmorsmedicinering.

Nåväl, vi ägnade oss mest åt shopping och tv-spelande, så ja, det var jättetrevligt. Hatten av till Mie också som snabbt accepterade min målsättning om att bevara hälsan och blev en flitig användare av handsprit, samt intog allt immunstärkande jag ställde fram utan att bråka allt för mycket. 

 

Men sen var vi i Järvsö, som sagt. Njöt av ledigheten och dagarna passerade i ilfart. Vi hann dock med en sväng till Järvsömarknaden, så jag kunde få återförenas med min älskade sockervaddstant och sätta i mig varma chips och sockervadd med tuttifruttismak. 

Jag och Andreas funderade en stund på om vi verkligen skulle orka ta oss iväg till marknaden, "det är ju så skönt att bara vara hemma också". Men så slog det oss att vi den senaste tiden blivit det tråkigaste hemmamysparet någonsin, så vi tvingade oss ut och sa att det fick bli ändring nu. Ett midsommarlöfte, om man så vill.

Så nu är vi igång. I torsdags gick vi på bio efter jobbet och i går tog vi oss ut för en skaldjursplanka och ett par glas vitt. 

Det här löftet motarbetar mina övriga ständiga livslöften som att spara pengar och gå ner i vikt, men Andreas hävdar ju att han skulle älska mig trots fattigdom och fetma, så upp till bevis, antar jag.

 

Om tre veckor har vi semester på nytt och har tänkt att återigen bege oss neråt i landet. Något som lockar extra och gav mersmak sist vi var i Järvsö är ju de två vilddjuren som finns där. Då talar jag inte primärt om min mor och far, utan främst om Willy och den nyinförskaffade valpen Reko. En valp som är precis som alla andra valpar, nämligen exakt så störig så man vill bryta nacken av den men precis så söt så inte gör det. Och med valrossmorrhår som ser så sanslöst roliga ut i vissa vinklar.

Detta har blivit ett långt inlägg utan egentligt syfte men en det är något visst med att sitta här på balkongen, jag vill liksom inte gå in. Regnet har passerat och ett skymningsljus har infunnit sig. AAAH LIVET!

Jag slänger upp ett antal valpbilder för att kompensera, tack för visat intresse.