Jag åkte hem vid lunch idag, eftersom förkyldningen bara blev värre. När jag kom hem bytte jag om till myskläder och slängde mig framför soffan, sen började jag författa en shopping lista åt Eken via sms. När jag sänt det sms så skickade jag ett till med ordern: Köp något gott åt mig.
När Eken sen kom hem med massa kassar så tassade jag fram till honom och väntade på att han skulle langa upp godsakerna. Det första han tar upp är en chokladpudding med tyskt ursprung. Jag känner hur underläppen börjar darra och hur ögonen börjar vätskas. Det är ju bara e-nummer i de där jävlarna! tänker jag, men gör mitt bästa för att dölja min besvikelse eftersom han faktiskt köpt det för att glädja mig. MEN JAG GILLAR JU KNAPPT CHOKLADPUDDIG. Jag kan äta det, det kan jag. Men bara när det inte finns något annat hemma och jag är SJUKT godissugen.
Här näst fiskar han upp en liten japp och en liten daim. Detta får mig på något bättre humör, men det är ju ändå så lite att det bara kommer trigga min godisaptit och sen ta slut.
Jag stoppar chokladpuddingen i kylskåpet och Eken frågar om jag inte ska äta den. Den behöver kylas lite, säger jag men då svarar Eken att han tog den ur kylen i affären. Jag vill ha den efter middagen, svarar jag då lite sammanbitet men då säger Eken att klockan bara är tre och att det inte blir middag på ett bra tag. Jag känner hur jag är på vippen att bryta ihop och rycker därför åt mig daimen och jappen och flyr ut i vardagsrummet där jag kollar på vänner och kämpar mot gråten.
En timme senare har jag lyckats tvinga Eken till att servera mig middag och efteråt när jag är mätt och belåten och han åter satt sig för att spela dataspel börjar jag få dåligt samvete över min barnsliga reaktion över chokladpuddingen. Han ville ju bara mig väl, det var ju jättegulligt av honom. Herregud, vad var det att nästan grina över?! Jag är  ju inte ens godissugen längre!
Daim eller japp?! hör jag plötsligt in i från datarummet. Det tar ett tag för mig att koppla men när jag hör att han är på väg emot mig slänger jag mig efter de två chokladbitarna på tv-rumsbordet och håller dem så hårt jag kan samtidigt som jag stirrar på honom med mina livrädda, korpsvarta ögon.
Du får chokladpuddingen, stammar jag fram.
Va?! Den är ju till dig?! säger Eken lite upprört och frågande.
Du kan ta den, säger jag utan att ta blicken ifrån honom. Ta chokladpuddingen.
Vill du inte ha den? säger han och medan han ser oförstående på mig.
Jag tycker inte om den så jättemycket. säger jag lågt samtidigt som jag håller i mina chokladbitar så hårt att de nästan upphör att excistera.
Jaha, du brukar ju äta det, skyll dig själv... hör jag honom mummla medan han luffsar in mot köket.
Mina hjärtslag börjar lugna ner sig och jag öppnar jappen och börjar ta små, små tuggor av den för att få den att räcka så länge som möjligt.
Jag undkom chokladpuddingen. Snällt av honom att han köpte godis åt mig. Löjligt av mig att nästan ta till lipen över några sötsaker. Herregud, vad gör väl det om hundra år.