Imorse vakande jag av att telefonen ringde. Det var vaktmästaren som skulle komma hit och fixa en skåplucka. Eken svarade och pratade ett tag och så hörde jag honom säga:
-Ja, jag är hemma större delen av dagen, och annars är ju kärringen hemma.
Kärringen? Jag är 20 år gammal. 20 år.
Vissa säger att kärring är charmigt, att det härstammar från käresta, men jag tycker definitvt att det har en negativ klang. Käring tycker jag låter gulligt, men kärring är en väsentlig skillnad.
Genom min uppväxt har jag många gånger hört min far kalla min mor kärring, gärna i samband med en order när bekanta är på besök.
-Blanda oss en varsin grogg du, kärring! i smått skämtsam ton i hopp om att vinna respekt hos vännerna, medan man såg skräcken i deras ögon och hur de sedan log smått ursäktande mot mamma då hon kom för att servera drycken. Min mor skrattade alltid åt saken, hon kunde ta det. Jag har tydligen inte samma styrka.
Skälvande av ilska låg jag där nyvaken och kände en svärta sprida sig i min kropp.
-Kärring? frågade jag.
-Ja, du är kärringen. ropade han in i från datarummet, helt omedveten om att hans kärring just då transformerades till en liten demon inne i sovrummet. Jag hatar honom. tänkte jag men la band på mig.
-Du går väl med soporna innan han kommer? frågade jag kyligt.
-Ja, men han skulle äta frukost först så det är gott om tid.
-Du minns väl vad som hände med Björn? frågade jag då om möjligt ännu kyligare.

(Historien om Björn. Ekens bror Björn skulle anlända för att delta i ett LAN. Innan dess skulle Eken ta reda på tvätt, dammsuga och duscha. Detta var något han helst skulle ha gjort dagen före, då jag städade resten av lägenheten, men fick dispens eftersom han var så trött och sa att han skulle göra det på morgonen dagen efter. När jag kommer hem och frågar honom om han inte ska sätta fart så säger han att han har gott om tid, det är ingen fara, han hinner. Men är det inte skönare att sitta vid datorn efter du städat, i lugn och ro? Nej, han skulle hinna, jag skulle sluta tjata. Okej. En kort stund senare ringer Björn och berättar att han är 5 minuter bort och helt plötsligt är det panik. Kan du hjälpa mig med tvätten? frågade han mig försiktigt. Så jag ska göra allting menar du? gick jag igång som en pitbullterrier. Nej men jag tänkte att du kunde vara den större människan. mummlade han. Jag hjälpte honom med tvätten och vi blev klara innan Björn kom, men det var ett värdefullt I told you so-moment.)

-Men vad sägs om att du somnar om och vaknar på rätt sida! röt han plötsligt. Då brast det. Utan att säga ett ord klädde jag på mig och gick ut, tog en rask promenad och var borta i 20 minuter och hann tänka alla de fula orden jag ville skrika i hans ansikte om och om igen. När jag kom hem kände jag mig relativt nöjd och även om jag var smått irriterad så räddade den där promenaden iallafall mig från att ta ut min ilska på honom och bli utslängd från lägenheten.
Jag antar att det här förhållandet endast kommer hålla om jag ständigt förblir den större människan. Och om jag motionerar regelbundet.

Jan Stenmark.