Nu är våren här på allvar.
I förrgår var jag hos min mor och hon talade om fenomenet april-väder. "Helt plötsligt kan det komma en decimeter snö, pang tjong!" sa hon med med ett slags hat i blicken. "Ja, blir det så nu tar jag livet av mig!" röt jag och sen nickade vi båda i samförstånd. Dagen efter kräksnöade det. Inte en decimeter kanske, men känslan av högvinter infann sig ändock.
Jag började bli orolig över om det faktiskt var ett löfte jag gav min mor dagen innan, men just som jag började leta efter bärande bjälkar så tittade jag ut och fann att den nya snön faktiskt töat bort igen. Det gick så fort, och ingen var gladare över det än jag.
För våren är ju efterlängtad av de flesta nu. Folk blir helt lyriska över de försiktiga strålarna solen sänder ut, över fåglarna som börjat kvittra och över plusgraderna som blir allt fler.
Men låt oss inse fakta, det för med sig en hel del otrevliga grejer också.
Ta bara förvirringen över hur mycket man ska klä sig så här års som bidrar till förkyldningar i varenda liten stuga. Hundskitarna, som de optimistiska hundägarna skottat över så många gånger i vinter, tittar fram. Folk är gladare och pratar mycket mer, vilket gör att man knappt törs lämna boet i skräck för att stöta på nån social jävel. Listan kan göras lång.
Men dagens hatmoment är barnen. Ungjävlarna, rättare sagt. Helt plötsligt duger inte dator och tv-spel längre, nej, nu ska mountainbikes, kickbikes och skateboards fram. Överallt svishar de fram, gungar, spelar boll och härjar som aldrig förr. Och låter. Jävlar vad de väsnas. Om de ändå kunde hålla käften så en annan också kunde njuta lite av det fina vädret, men nej då, de har ingen aning om hur man visar hänsyn. 
Så snart marken tinar upp lite mera här så ska jag bygga en liten fallucka i områdets lekpark. Sen ska det väl fan till om inte också jag får lite vårkänslor.

Tre av syrrans små vanskapelser.