När jag var ca. 8,9 år så började min bror ta med mig ut på fisketurer. Han själv var mycket förtjust i att fiska och jag blev helt lyrisk över att han faktiskt ville ha med mig på något. Så här i efterhand har jag anat att han gjorde just detta för att kunna skylla på att det var jag som fiskade om en eventuell naturvårdare skulle komma och kräva fiskekort, eftersom jag var så liten och inte behövde detta, men det insåg jag inte då.
De här fisketurerna var näst intill magiska. Det började med att brorsan tiltade bak huvudet lite översittaraktigt och med kall stämma frågade: Skaru mä å fiska elle? Eufori! Hysteri! Ja, jag ville med! Gå å gräv mask då. Ut med grepen och stå och rispa övre lagret av komposten i en halvtimme innan brorsan kom ut, ryckte åt sig grepen och sen buttade mig åt sidan, tog tre spadtag och sedan stod och domderade och pekade ut masken där, där, där medans jag fyllde burken.

Sen blev jag tillsagd att hämta fiskespöna, kastspö för brorsan och metspö åt mig. Brorsan skulle åt de största regnbågarna, jag skulle åt mörten, siklöjorna och -om ödet det ville- aborrarna.
När vi anlände till våra jaktmarker så var det viktigt att vi var tysta för att inte skrämma fisken, något som inte alltid är en lätt uppgift för en tjej som just fått följa sin idol på fisketur.
Brorsan hjälpte mig att sätta på masken på kroken, mixtra med sänken och flöten och till sist att kasta ut. Det dröjde inte länge förän flötet började guppa så smått i vattenytan. Inte än, uppmande mig min bror, vänta till den sitter ordentligt. Utan att jag märkte det greppade han mitt metspö längst bak och när flötet försvann under vattenytan så knyckte han till. Sådär. Perfekt krokning. sa han lågt och lät mig ta upp fisken som han sedan dödade åt mig. Är den stor nog? Kan man se vad den ätit? ville jag alltid veta, men nej de var den inte. Det var sällan mina byten kom upp i den storleken.

Där stod vi tysta, jag med mitt lilla metspö och flötet alldeles intill bryggan då brorsan tröttnade på att kasta ut åt mig och han med blicken fäst vid den lilla illgröna pricken långt ut på tjärnen. Myggorna och knotten var påtagligt intensiva och eftermiddagssolen som kikade fram mellan träden värmde måttligt.
Plötsligt tätnade stämningen. Min bror påkallade min uppmärksamhet med ett mycket kort hyschande, ett knappt hörbart läte. Titta. Jag kisade allt vad jag kunde utan att se något, men så ploppade det gröna lilla flötet upp där långt bort i fjärran för att sedan åter försvinna under vattenytan. Sakta, sakta fattade min bror spöet utan att ta blicken från flötet. Jag visste vad han gjorde. Han väntade på det ultimata krokningsögonblicket, en metod han slipat på i många år och som kostat honom många rekordgäddor, men som nu var näst intill perfekt. Nu, väste jag bredvid honom. NU. Men han lyssnade inte på min naivitet, jag hade mycket kvar att lära. Han väntade. Och väntade. Flötet blev dolt och synlig om vartannat och för varje gång så stannde den en liten stund längre under ytan. Plötsligt swischade det till bredvid mig, med ett häftigt ryck med spöet hade han nu säkrat sin fångst. Nu följde en kamp mellan människa och fisk, en kamp på liv och död. Det gällde att trötta ut fisken.

Jag stod helspänd och följde varje liten rörelse min bror gjorde. Myggen och knotten rörde mig inte ryggen längre och solen hade sen länge gått ner. Snart var den framme vid bryggan. Min blick var klistrad vid den svarta vattenytan, snart skulle man kunna se den. Det plaskade till i vattenytan ett par, tre meter utanför bryggan. VILKEN BEST! Min bror styrde den på sidan av bryggan och upp mot stenarna som kantade tjärnen. Den här var stor nog, den här skulle man kunna se vad den hade ätit! Detta var för mig höjdpunkterna vid fisketurerna, att se vad den fått i sig under sitt senaste levnadsdygn.

Min bror slet upp den kämpande fisken på land och slet upp sin fiskekniv för att snabbt skära huvudet av den.
Med van hand skar han upp magen på fisken och rev ut inälvor och övriga organ på fisken. Jag äcklades en smula av synen men fascinerades ändå. Med sin tumnagel så drog han bort blodrester vid ryggraden på fisken. Hjärtat pumpade fortfarande då det låg utanför den huvudlösa fiskkroppen vars fena fortfarande slog av nerverna som ännu inte riktigt dött. Min bror sprättade upp magsäcken och hittade dagssländor, fiskyngel och sandmaskar. Huvudet och det övriga renset lämnades som fågelmat medans kroppen togs hem för att stekas.
Och det är det här, PRECIS DET HÄR som jag vill göra med dig Eken då du vänder och vrider dig på nätterna, smaskar och låter, tar upp hela sängen och luvar, armbågar och knäar mig hela jävla tiden. Så anting skaffar du en dubbelsäng till oss eller så börjar du visa lite mer hänsyn, hör du det? HÖR DU DET?!

Min bror julen 09 med finsnapsen. Och en öl.