Ojojoj, om ni visste vilken helg jag haft! Okej, jag kan berätta lite.
När förra helgen var över så blev jag som en liten fjortis på nytt då Eken och jag skulle skiljas åt. Han jobbar ju borta nu för tiden om jag inte nämnt det. Hur som helt blev jag alldeles tjock i halsen och underläppen började darra okontrollerat, för att vi inte skulle träffas på fyra dagar. Ja, livet är hårt, mina vänner. Den starka reaktionen kan bero på att jag var lite bakis också, vad vet jag, men det höll liksom i sig. I min ensamhet gick jag runt i vår lägenhet och trånade efter hans famn och det fanns ingen hejd på tristessen. Himlen var ständigt grå, maten smakade papper och inte ens nature channel fick mig på bättre humör.
Men så anlände torsdagen. 
Han hade klev innanför dörren två timmar senare än vad han informerat mig om tidigare, men jag valde att ignorera det. Han hade ju trots allt med sig ett Max-mål åt mig. Sen har allt bara varit så jävla bra.
Vi här ätit gott, kommit överens om det mesta, slappat unisont och haft det fruktansvärt mysigt.
Visst, jag blev lite upprörd när jag trodde att han hade kört åt helvete med motorcykeln, men även där hindrade jag irritationen från att blomma ut fullständigt.
Nu har han återigen lämnat mig och visst smärtar det i mitt hjärta, men det som oroar mig mest är hur nästa helg kommer bli. För man vet ju hur det är, aldrig något gott som inte för något ont med sig. Kommer helvetet braka lös? Bör jag redan nu börja flytta ut lite smått? Eller i alla fall gömma finporslinet?
Ja, det blir spännande att se. Nu ska jag bara försöka få den här vecka att flyta på, sängen är bäddad och kommer förbli orörd i fyra dagar frammåt och värktabletterna, mot ryggontet soffan bidrar med, är framplockade. Bring it on, säger jag bara.

Jag har förresten fått glapp i hörlurarna. Måste ha sladden så här för att höra något. Charmigt.