Jag tänkte fortsätta berätta om födelsedagsfesten. Var var jag nu? Jo, jag söp som ett djur.

Det stora eventet för kvällen var att en Michael Jackson imitatör skulle komma och sjunga för Kajsa, ty hon har varit ett hängivet fan av mr Jackson sedan barnsben. Jag och några andra blev informerade om detta i förtid då det behövdes vissa förberedelser. MJ-kopian skulle anlända vid sju, och då skulle Kajsa gå och öppna dörren medans vi förinformerade satar fick tömma altanen på bord och stolar och istället bära ut en ljudanläggning.
Klockan kvart i sju bestämde sig imitatören för att anlända istället, precis när alla skulle till att ta för sig av buffén. Bra, tänkte jag, då kanske Kajsa har fullt sjå att ta för sig av maten medan vi grejer på altanen. Jag springer mot altanen för att säga till de övriga förinformerade om att det är dax, och vilka finner jag där ute om inte halva jävla sällskapet på festen, INKLIUSIVE KAJSA.
NU mimar jag till Eken och tror att vi får någon slags connection. Nu? säger han frågade. JA NU säger jag mellan sammanbitna tänder och spänner ögonen menande i honom.
Sen försöker jag valla ut Kajsa som inte alls är sammarbetsvillig eftersom hon just gått ut eftersom det är så varmt inne.
Jossan, min svägerska, gör ett mycket bra försök genom att säga tut-tut och liksom få Kajsa att tro att hon är i vägen och ska gå in. Men Kajsa, som är en mycket klok och förstående kvinna, steg istället åt sidan och gav Jossan tillräckligt plats att gå runt henne istället.
 Så istället springer jag in till min andra svägerska Jenny och informerar henne om att jag kommer säga att hon ropat på Kajsa, sen trippar jag åter ut på balkongen och säger åt Kajsa att Jenny ropat på henne. Okej, svarar Kajsa med sin lugna, milda stämma och ger mig en blick som de specialutbildade förskolelärarna gav en då man sa att man inte förstod. Sen fortsatte hon prata med dem ute på balkongen.
Där, i just den stunden, blommade min panik ut fullständigt inom mig.
Vad skulle jag göra? Skulle jag börja fösa in henne skulle hon ju inse att allt var mycket märkligt och att något var på gång. Tack och lov så var Kajsa bara en bra värdinna och valde att avsluta den startade konversationen ute på altanen innan hon gick in, vilket faktiskt inte tog så lång tid.
Sen började vi alla fylla våra funktioner där ute, som en mycket strukturerad myrfamilj börjde vi flytta, forma och bygga den lilla scenen som snart skulle bära upp ett par svarta lackskor tillhörandes THE Michael Jackson-imitatör.
Jag var även så där äckligt förutseende och bar ut mina skor på altanen så jag snabbt skulle kunna ta av mig klackskorna och sen hoppa i uteskorna eftersom vi alla skulle stå på gräsmattan och se uppträdandet.
När allt är klart väntar vi bara på att det ska ringa på dörren, så jag står i godan ro inne i köket och tar för mig av bålen då jag hör någon ropa att Kajsa ska komma och hälsa på ytterligare än gäst. Startskottet, med andra ord.
Jag släpper allt, springer ut på altanen och börjar förtvivlat leta mina skor, men de är som bortblåsta. Var är mina skor?! börjar jag så smått skrika, och möts av oförstående blickar av alla runt omkring mig. Men så stapplar Eken ut på altanen med sina skor i handen. Har du sett mina skor? frågar jag honom med sån intesitet att hela hans ansikte sedan glänste av saliv.
Ja, jag bar in dem, han ska ju dansa här. svarar det lilla geniet. Likt en liten vessla genom en agility-bana började jag ta mig igenom den enorma folksamligen för att komma åt mina skor. Det svåraste hindret var vid vinboxarna där folk hade en förmånga att dröja sig kvar genom hela kvällen.
Väl framme slet jag åt mig mina skor och tog mig relativ heltskinnand tillbaka till altanen där jag kunde skifta skor och sedan marschera ut på gräsmattan.
Fler och fler anslöt och snart började välbekant, men ack så kraftfull, musik strömma ur högtalarna och artisten gjorde entré.
Sen stod vi alla som förstenade och iakttog med häpnad den otroligt skickliga imitatören då han med svårslagen säkerhet flöt fram över scenen i äkta Michael Jackson-anda. Underhållning i världsklass, helt enkelt. Att sällskapet till stor del bestod av damer, primitiva sådana, framkom tydligt då applåderna och glädjetjuten eskalerade påtagligt vid MJ´s karakteristika skrevgreppande.

Efteråt bars bord och stolar upp igen och alla återgick till mat och mingling. Jag träffade på min ena svåger och började prata om vilket kaos det varit att få ordning på allt inför uppträdandet, och han höll med, speciellt för honom som fick bära alla högtalare själv. Vart var Eken då? frågade jag då det var Eken som skulle ha hjälpt honom med de tunga högtalarna, med det visste han inte.
Jag sökte då upp Eken och frågade vad han gjorde och då berättade han att han inte förstått vad jag menade med "NU", han hade kollat på klockan och sett att den endast var kvart i sju och därför inte förstått att han skulle börja slita i högtalarna.
Vad han gjorde istället vet jag inte, kanske trodde han att jag försökte förmedla någon slags sexuell invit och smet ner till värdparets sovrum, vad vet jag. Tydligen hade min svägerska Jennys andra hälft inte heller kopplat riktigt, då alla började springa runt som yra höns, utan enbart blivit förvirrad. Så vad ska man säga? Vi kanske inte drog de längsta stickorna, Jenny. Men nu ska jag inte vara allt för hård på Eken, han hjälpte ju till lite. Han flyttade ju på mina skor.

Detta blev ett rysligt långt inlägg, så jag får ta upp del tre någon gång i framtiden. Tack.