Nu är snart helgen över och inatt styr jag åter min färd mot geflet. Jag borde slita mitt hår och gråta, men just nu känns det inte så farligt, det kommer väl någon gång i mitten av veckan eller kanske då jag ska åka nästa helg. Det är nästan så att jag njuter lite av att få göra lite nytta, även om det kan tyckas lite överdrivet att gå upp klockan fyra eller kanske till och med 0300 varje morgon.
Vi är tre stycken från Ramudden på arbetet där jag är nu och eftersom vi alla gnäller lika mycket över de inhumana arbetstiderna så känns det lite bättre. Det är skönt att få gnälla tillsammans med folk som känner likadant, för då blir man inte utpekad som lat eller kallad pussy. Så vi går där och suckar över att behöva flytta fram skyltningen och muttrar irriterat då läggarna vill börja en timme tidigare dagen efter, för vi börjar alltid en timme tidigare än vad de gör för att hinna ställa fram alla skyltar.
Men det är ju inte bara gnället som gör att man härdar ut, det är även att den 25:e närmar sig, glädjens dag. Det kommer bli vackert.

Nu är jag i full gång med att koka ris, då detta tillsammans med kyckling och rostbiff kommer bli min mat den här veckan. Bara att sätta igång med veckans packning då. På återseende.

Innan jag åkte förra veckan, jag var så blåögd och naiv.