Eken har egentligen ingen aning om vilken avsky jag känner mot honom nu. Jag har suttit och lyssnat på några låter jag nyligen funnit och börjat älska, och helt plötsligt avbryter han mig och säger: Nu vill jag spela lite av min musik!

Mitt goda humör jag byggt upp med min musik gick ner på noll direkt. Det fanns ett syfte med att jag lyssnade på den, för att vara glad så här på midsommar och bygga upp en liten feststämning, men då gick ju det helt åt helvete.
Grejen är den att Eken gillar att lyssna på lite för hård hårdrock. Dödsmetall. Detta var en sida han dolde väl för mig i början. Lyssnade på lagom hårdrock, sån som jag gillar. Gamla godingar och nya sköna låtar.
Vi gladdes ofta åt vår gemensamma musiksmak och sjöng med i låttexterna samtidigt som vi utstrålade samhörighet, kärlek och lycka.
Det är först nu han kommit in på detta. Börjat visa den mörka sidan. Det ska gå fort, alldeles för fort, och skrikas en massa. Ju flinkar fingrar på gitarristen, ju mer aggressioner hos trummisen och ju mer slem i halsen hos sångaren desto bättre.
Detta stressar upp mig, får mig illa till mods. Jag kan inte tänka ordentligt när jag hör det, kan inte fokusera för fem öre. Blir rastlös, vill fly, söka skydd.
Skära mig i handlederna.
Jag vill inte vara flickvännen som gnäller eller förbjuder saker och ting, men här måste jag få gnälla. Ty det är outhärdligt.
Det är mycket möjligt att jag låter som en gammal kärring just nu, men så köpte jag två jordgubbsamplar att ha på balkongen idag också.