Jag är nu inne på min tredje isoleringsperiod den här pandemin. Nu börjar jag försöka intala mig själv att jag har känningar av pollen och har börjat nalla på Andreas allergitabletter, men i ärlighetens namn tycks det inte ha någon inverkan. Igår var första dagen hemma och jag sov så gott som hela dagen, idag började jag dagen med att känna mig rätt frisk men så smög sig förkyldningskänslan sig på successivt och nu sitter jag här med raspig hals igen. 

 

Andreas har också varit hemma mycket och vi är ju inte vana vid det här. I och med att han främst jobbar kvällar och jag dagar så är vi ju i princip främlingar för varandra. Men nu får vi tid med varandra och då kommer hemligheterna fram, en tid för tvätt av smutsig byk om man så vill. Det har gått upp och ner, kan vi väl säga, vi har mycket roligt det har vi. Spelar tv-spel och äter glass o.s.v. Men vi kan även gå varandra på nerverna och Andreas har övergått från att kalla mig flickvän till flickfiende. 

Han hatar till exempel att jag fotar honom, det har han alltid gjort, och inget har ju lindrats av att den lilla kompakten kom in i våra liv.

Det har även blivit en tydlig uppdelning av soffan där han i protest mot min inredningsstil uppbringat en kuddfri zon.