Ang. löpningen. Jag hängde ju på Andreas hälsonyck, började lyssna på boken "Spring dig fri" av Lennart Gysning, kolhydratladdade. Vi joggade i skogen, och det är ju tydligen hemligheten. Det gjorde inte ont? Förutom i lungorna och i tålamodet då, så klart. Till och med min vänstra fotled som jag stukade så brutalt i mars sa inte ett knyst. 

 

 

"Den här gånger händer det, nu blir jag en löpare" kände jag efter tredje löpturen. "Jag förstår nu. Min kropp förstår nu. Äntligen." Efter femte löpturen så  började det kännas lite konstigt i vänster knä. Så jag tog en promenad istället. Avstod en gång och sedan påt igen. Och ja, en kan väl lista ut resten.

Jag svullnade i knävecket och det kändes som att någon har pumpat upp ett lufttryck på sisodär 3,5 bar leden. Obehagligt, helt enkelt.

 

Ja, återigen gick jag ut för hårt, jag vet det. Har jag gjort det förut? Många gånger. Defenitionen av galenskap o.s.v. Jag blev lurad av den dämpande terrängen! Samtdigt som jag vaggade mig fram i löpspåret vaggade den in mig i den falska tryggheten om att det skulle vara annorlunda denna gång, att jag av någon mirakulös anledning plötsligt var i rätt... tja, fysisk form, mindset, månfas för att helt konsekvenslöst kunna ta mig an krävande motion. Med en stukad fot, dessutom.

Är huvudet dumt, och så vidare va.

 

Och vad hände när jag skulle ägna mig åt en vanlig jävlig promenad istället? Jo fotleden ger vika på nytt. Jag trampade inte på något, det var inte halt, jag var inte berusad. Den bara vek sig. Helt på eget initiativ.

Det knakade till, jag skrek, hoppade på ett ben och det bubblade upp en vrede i mig jag var väldigt nära att ta ut på Andreas innan jag en tusendels sekund innan utförande hann hejda mig. Andreas var mycket fin under detta skeende, stöttade mig hem och passade upp på mig resten av kvällen. När några dagar efter händelsen ägt rum vågade jag erkänna att jag hade känt mig väldigt vred intitialt och nästan dräpt honom, vilken han då sa hade varit väldigt tydligt och att jag måste jobba med den biten, men i och med att han observerade detta ska han ha en ännu större eloge för hur han hanterade mig den dagen. Fint med överseende alltså, det behöver man ha med mig. Och kanske också en klapp på axeln åt mig som faktiskt la band på mig. Ja, waow alltså!

 

Jag har införskaffat ett fotledsskydd, rehabar lite halvhjärtat och inväntar att Andreas också ska börja dra på sig krämpor, han är inte där ännu men fartlekar sig mot det.

Men någon gång ska vi bli löpare. Nästa år kanske. Om vi vilar fram tills dess.

 

Jag lyckligt ovetandes och Andreas tydligen full i dödslängtan minutrarna innan helvetet brakade lös: