Så tuktas en pelargon.
Min lilla stolthet. Det är det jag kallar na. Med betoning på lilla. Den försynta Mårbackapelargonen jag införskaffade för ett par år sedan.
Jag tvivlade lite inför köpet. Har alltid sett pelargonen som en tantblomma och inte förstått tjusningen. Men så började jag dröja lite vid bilder på dem på pinterest och fastnade i stirr inne på blomsterhandlen när de stod uppradade i all sin prakt. Och så sa en av mina stora förebilder i livet, Linnea, "Jag tror jag börjar gilla pelargoner, är det ett ålderstecken?" och då vågade jag ge efter, lättad över mitt erkännande. Och köpte blomman.
Jag övervintrar henne, klipper ner henne och ställer henne mörkt och kallt. Jag tror inte jag behöver ha henne mörkt egentligen, men hon har överlevt det här nu så jag ämnar fortsätta. Jag vill inte ha henne för yvig. Hon är som Andreas, mår bra av att hållas kort och agas lite. Då blommar de som starkast när de väl får chansen. Och jag sitter vid spakarna, likt en gud ömmandes över sina kreationer. Gillar att se henne gå från ingenting till frodig och voluminös i takt med sommarens framfart. Likt en annan.
Jag tog fram henne för några veckor sedan. Då var hon kal, ett litet genomskinligt spröt stack fram men i övrigt slumrade hon.
Nu har hon fått näring, jordpåfyllning, sol och kärlek och hon står redo att blomma. Och visst gör det ont när knoppar brister, det är sen gammalt. Men nu välkomnar vi våren och frodigheten! Och tantfasen, om vi så vill.
Kommentarer
Trackback
