Det slog mig just att här satt jag under föregående inlägg och framhävde någon slags dans på rosor 2020. Så var det faktiskt inte.

Årets största prövning kom att bli det förbannade julpusslet. Fy helvete, alltså.

Jag såg det på Coop och sa upprymt till Andreas, ”ska vi lägga ett julpussel?!”. Han vägrade naturligtvis då han hatar pussel men jag gav honom uppgiften att välj motivet. ”Den här tyckte jag var finast, men den kanske är svår?” Jag skrattade till. Svår? Glömde han att han lever under samma tak som en pusselmästare? Med illa dolt högmod svarade jag honom ”Jag kan behöva en liten utmaning” och rev ner pusslet från hyllan ner i korgen. Jag var så ung då. Full av liv och hopp. Naiv. 

Till att börja med så var pusslet inte tillräckligt genomskuret. Jag har alltid fnissat när jag sett hur vissa pussel har ”high quality”-märkning och tänkt att vad spelar det för roll med ett pussel?! Men jo, när du lägger lika mycket tid på att först montera isär bitarna (där många också gick sönder lite) som att sedan sätta ihop det igen får man en helt ny uppskattning för ”high quality” ska jag säga dig.

Sen fortsatte vansinnet. Minimala nyanskillnader, diffusa linjer och lömska proportioner. Att ett av träden som inte bara smälte in mot den mörka bakgrunden utan också tycktes ha drabbats av någon slags reumatism och totalt avsaknade logisk kvistriktning gjorde ju inte saken bättre. Det var så mycket känslor i mig när jag la pusslet. Vrede, uppgivenhet, hysteri, sorg etc. etc. Listan var lång.

”Vad har du valt för jävla skitpussel?! Jag kommer aldrig bli klar!!! Hur kul blir det att lägga ett julpussel i maj?! Nä, du får fan lägga klart det här, jag ger upp.” Så lät det i lägenheten dag ut och dag in.

Jag hade lovat mig själv att bli klar med det innan jul och även om det såg hopplöst ut så gick det vägen tack vare att en episod halsont tvingade mig till att stanna hemma från jobbet. Men det ärrade mig. ”Detta var mitt sista pussel” tänkte jag.

Men 2020 var inte klar med mig.

I julklapp av min äldsta systerdotter fick jag nämligen ett 2000-bitars med en leopard på, något jag vanligtvis hade blivit väldigt glad över men som nu kändes mer som ett hån. Jag spelade in en upprörd snap om där jag röt att det fan i mig får komma att bli ett gemensamt projekt när vi kan umgås igen. Det tyckte hon lät "mysigt". MYSIGT. Hon vet inte. Hon är där jag var för en månad sedan. Full av liv och hopp. NAIV.

Vi ska lägga pusslet tillsammans. Jag ska iaktta hennes livsgnista sakta krackelera och falla isär, pusselbit för pusselbit. Se vansinnet i henne växa så det knappt får rum i hennes lilla kropp. Hur hon testar olika vinklar för att försöka förstå sig på färgskiftningarna som taklampan ondsint förvrider. ”Men ska den inte vara här?! Den passar men ändå inte!?!?” Se henne vrida sig, sträcka sig och gnida nacken plågad av hur kroppen skriker efter timmar av statiskt pusselläggande.

Ja, så fort rådande restriktioner tillåter är det dags. Och det ska bli.... mysigt.