Vårdeppen är ett faktum, och inte blir det bättre av att inget är sig likt och att man ska hålla sig inne så mycket som möjligt. Missförstå mig rätt, jag äääälskar att hålla mig inne. Men det är inte helt utan att man blir lite unken.

Andreas har gått och blivit knäpp, han har helt på eget initiativ bestämt sig för att börja motionera. Jag är ju minst sagt sporadisk i mitt tränade så jag kan inte börja slunga några större stenar i det berömda glashuset, men jag är helt klart den som oftast behöver tjata mig grinfärdig innan jag får med honom ut. Idag dock så frågde han mig "Vill du följa mig ut när jag ska springa?". Jag har ju INGET val här.

 

Det ska tilläggas att jag inte besökt gymmet sedan det börjades ryktas om det här förbannade viruset (älskar att kunna byta "lat" mot "ansvarsfull" i dessa tider) och några löpsteg har det inte heller blivit på mycket länge. Men vi är alla barn i början, osv. Som grädde på moset var jag hemma veckan före påsk med förkylningssymtom. 

 

Nåväl. Sagt och gjort. Vi drog på oss hörlurar för att kunna undvika att behöva lyssna till våra egna och varandras flåsanden. Jag hade tänkt mig någon form av promenad med små spontan lufsningar, men Andreas började jogga direkt. Och jag tog rygg.

Jag bara väntade på de klassiska krämporna att börja ta vid, de där känningarna i knäna, smärtan mitt på smalbenet, hugg i höften. Men hör och häpna, det kändes bra. Jag flåsade högre än någonsin men det var bara att höja musiken i lurarna så gick det att ignorera. 

Andreas fick stanna och knyta skon och jag fortsatte. Sprängningarna i lungorna kunde jag uthärda.

 

En stilla jogg, absolut, men ändå en konstant sådan. Och så höll det i sig hela vägen runt, för det gjorde ju inte ont någonstans. 

Jag satte mig och väntade in Andreas som endast var en minut bakom och i takt med att han kom ikapp så följde även verkligheten. 

Jag upplevde något jag inte gjort sedan högstadiet då jag tävlade med Hanna Berglund runt elljusspåret och spurtade upp för den vidrigaste backen. Blodsmak i munnen. Jag har inte psyket att pressa mig till det annars. Antingen ger någon led upp innan eller så blir jag helt enkelt uttråkad. Men nu slog idiotin till. I tillägg till blodsmaken så kom en helt ny upplevelse, en otrevlig smärta i lungorna. Och det fick ju visst gehör hos hypokondrin i mig, kan vi säga. Har jag redan corona? Kommer jag dö nu? Jag vill kräkas.

Det gav med sig efter en stund men lämnade efter sig en rökhosta som inte går av för hackor.

Det ska understrykas att det inte var en lång sträcka. Men likväl ett vansinnesdrag att inte mjukstarta när man har en biologisk ålder på 102 år. 

 

När jag sedan klev ur bilen  hemma så ville varenda muskel dra ihop sig i de nedre extremiteterna. Och jag tog mig sakta upp för trappen upp mot lägenheten med glasiga ögon, väsande andning och "Varförvarförvarför?" malandes in mitt inre.

Jag vet att jag är för tung, otränad och lat för det jag just gjorde. Men jag glömde bort det, helt enkelt. Och det blev ett bryskt uppvaknande.

 

Och nu är det bara att vänta, antar jag. Antingen på träningsvärk och ledsna leder, eller på att coronan ska få slå rot i varenda liten alveol i mitt bröst och sakta men säkert dränera samtlig liten procent av min lungkapacitet (vilket är 127% för min åldersgrupp, eller åtminstone var när jag testade den under fysioterapeututbildningen. reds. anm.)

Hur som helst blir det misär. Ikväll väntar dock en livestream med mina abosluta favoritsynthgrupper som jag ska sitta bänkad framför med ett glas rosé och sjunga med till med min nyfunna whiskeyröst. Jag ser så mycket fram emot det och ska njuta av varje respiratorfri sekund. Tack för mig, tvätta händerna.