"Pandemin ställer ju minst sagt till det, inte nog med det uppenbara hotet mot hälsan i form av att drabbas av skiten och eventuellt stryka med, men det blir ju även psykiskt påfrestande. Då man måste hålla sig hemma vid förkyldningsliknande symtom så har jag haft två sjukveckor på grund av halsont och hosta sedan det här började, även om jag haft orken kvar och inte varit så hängig som man vanligtvis är när man väl väljer att stanna hemma.

Det leder ju till en del klösmärken på tapeterna om vi säger så. Det är grundligt städat här hemma, jag är en jävel på att vispa ihop en tiktok-kaffe på fucking nolltid och jag har utan vidare ansträngning letat mig upp till en hedersvärd level i AC: pocket camp.

Då Andreas sitter i samma båt och vi inte har oändligt med kvadratmeter att röra oss på här hemma insåg vi snart att vi behövde ta oss ut innan vi två blev en, och inte på det sensuella sättet. 

Så vi begav oss ut till urskogen. Där vi inte behövde utsätta någon annan för smittrisk och vi kunde andas friskluft och sprattla loss med småbena lite. 

Det första som hände var att vi stötte på en kopparorm, till min förtjusning och Andreas förtvivlan. Han är inte tokig i ormar, det är han inte. 

 

 

Men det la vi snart bakom oss och vi letade oss in på lite leder, lyssnade på tystnaden, tänkte en del på björn och fick miniinfarkter när vi råkade skrämma upp diverse skogsfåglar.

Men det är ju nått med skogen, det är det. Kanske fick det extra mycket charm efter att ha varit isolerad några dagar innan, men det svors dyrt och heligt där och då på att detta skulle det bli mer av, vi skulle bli naturmännsikor! ...heter det så? Ja va? Eller? Naturister? Kanske det också.

Nåväl, sen har det varit lite dåligt väder och jag har tagit mig tillbaka till jobbet, så det har inte blivit så mycket ÄN. Men något har vaknat i oss. Naturens urkraft. Och den kallar på oss. Vilken dag som helst nu. När vi spelat ut Borderlands kanske."