off we go
Nu blire tantgympa igen! 
Bakisgympa.
Morgonpromenaden
Imorse, innan frukost, blev det en promenad med jycken igen. Det är då det bränner mest fett, har jag förstått. Hur som haver så väljer hunden att skita ungefär då vi passerat den enda soptunnan längst slingan och kommit precis så långt att det är försent att vända. Så jag fick gå med den där påsen och osa bajs hela rundan.
Sen när vi kommit en bit upptäcker jag en lite väg som går mot en åker. Om jag genar över den så blir det kanske lite roligare för hunden, och så behöver inte så många se mig gå runt med en påse skit i handen.
Det tråkiga var då att det hade regnat och var fruktansvärt blött och lerigt på den där jävla åkern. Som om inte det vore nog fick hundjäveln också upp nått slags spår, så hon reste ragg och började slita i kopplet som besatt. Så där gick jag alltså med en påse bajs i handen, svor och skrek åt hunden samtidigt som jag försökte att inte slira omkull i leran.
Behöver jag nämna att jag aldrig mer kommer försöka ta en genväg för att göra det roligare för hunden? Efter ett tag så verkade hunden inse att temporärmatte inte uppskattade det här söket, så hon lugnade sig något. Jag var likförbannat dyngsur i skorna och mina fotleder hade vrickats så många gånger att jag ville skära av mig dem.
Jag kan iallafall vara nöjd att jag inte föll offer för senariot slira om kull i leran, landa på bajspåsen och tappa hunden. Man får vara glad för det lilla.
Bil och promenader
Nu är Eken åter bilägare och jag kommer åter kunna parasitera hejvilt! Eken undrade om jag ville vara med på bilköpet och jag sa att visst, vi kan komma på en avbetalningsplan grundat på min nuvarande inkomst. Detta gör att jag nog kommer vara fullständig delägare vid 65år! Så nej, jag vill inte äga den, bara köra den.
Hur som helst är jag ju hundvakt idag, och detta har gjort att jag promenerat oförskämt mycket. Jag försöker trötta ut hunden men med handen på hjärtat kan jag nog erkänna att det mest är jag som blir uttröttad.
Sebastian kom över idag igen och följde mig på en av långpromenaderna, sen gick vi in och spelade condemned och skrek likt två små skolflickor nonstop i två, tre timmar.
Jag som anser mig vara en utmärkt värd dukade fram godis och chips till den lilla gästen, men eftersom han tydligen börjat gymma och inte äter vad som helst så fick jag helt enkelt sopa i mig allt sådant själv.
Sååå, det blir nog ett par långpromenader med hunden även imorgon som det ser ut...
Min frukost...
Min mamma brukade alltid börja dagen med två ägg och en knäckemacka. Det var hennes standardfrukost. Kanske gör hon det nu också, vad vet jag, men då jag bodde hemma så var det detta som gällde iallafall.
Sen några dagar tillbaka har jag också börjat med detta. Jag har upptäckt att detta mycket väl kan vara den ultimata frukosten. Det fina med ägg är att det smakar olika beroende på hur man kokar dem, och eftersom jag så gott som aldrig tar tid på de små jävlarna så är den ena morgonen aldrig den andre lik.
När de är klara kyler jag ner dem, skalar dem vid vasken och sedan saltar jag dem och trycker i mig dem i rasande fart. Sen häller jag upp ett glas apelsinjuice för att få i mig C-vitamin (läs socker) och vips är frukosten avslutad. Så fruktansvärt lämpligt.
Förövrig är snön försvunnen och jag sov till 9.30 den här morgonen. Romantiken är försvunnen.
Buken!
Detta är inte dagens enda glädje ämne, ty idag på gympan kunde jag nämligen känna mina magmuskler jobba! Tidigare har jag böjt och vridit mig i alla möjliga positioner då gympaläraren domderat utan att riktigt veta varför, men nu förstår jag vad hon menar, för nu vet jag hur det känns! Något har hänt där inne, oh happy day! Jag ser detta som ett steg i rätt riktning.
Sen var jag ju till frissan idag också, bild och förklaring följer eventuellt imorgon. Nu är det läggdags. Tack.
Traningsnarkomania as they say in Staterna.
Imorse ville jag ha en kokt korv med bröd till frukost. Då jag satte korven på kokning så kände jag att jag var lite för hungrig för att vänta på att det skulle bli klart så jag smällde i mig en kaka. Då detta inte stillade min panik-hunger rostade jag en mackas om jag bredde med max smältost-dipp. Då jag åt denna så irriterade jag mig på att de väljer att kalla den smältost. Något man smälter stelnar ju igen då det svalnar, men det gör fan inte denna. Ändå väljer de att rätta mig varje gång jag beställer varm cheddardipp. Brinna i helvetet är vad de kan göra.
Hur som haver så började korven koka just när jag ätit upp mackan, så jag la den i ett fullkornsbröd och hävde senap och ketchup på, men när jag skulle äta den så insåg jag att jag var mätt. Men jag kunde ju inte bara slänga den, så jag mosade i mig hela kalaset och nu sitter jag här och är spysjuk.
Förresten gick jag på gympa igår igen. Två gånger?! VARFÖR?! undrar ni, och jag vet helt ärligt inte. Jag tror att jag håller på att bli träningsnarkoman eller nått. Denna gång var det iallafall stepup med hantlar och grejer och jag tror nog inte att jag har svettats så här pass mycket i hela mitt liv. Jag ville dö. Men på nått sjukt vis så var det kul, för det var bra musik och ledaren var jävligt peppande, så jag antar att jag får köpa det där jävla terminkortet nu då.
Nej, nu ska jag duscha sen bär det nog av till modern för att hämta lite bets och kLaPpA kAaTeN.
Underskatta aldrig tant-gympa!
Vi hade absolut ingen aning om vad vi gav oss in på, när vi såg att det hette Core borde vi sakta börjat backa ut ur lokalen, men detta gjorde vi naturligtvis inte och detta kommer vi få ångra. Jag överväger seriöst att ta livet av mig ikväll för att slippa morgondagens träningsvärk. Det vidrigaste av allt är att jag halvt slöt en pakt med Anna-Karin om att gå på morgondagens pass också, som då är mer balans och streching. Jo jag tackar. Men, men någonstans måste jag väl börja.
Nu startar nämligen Sannas nya liv # 1037. Önska mig lycka till.
Det är okej.
De var åtta stycken mycket små godisar som låg i skålen och jag åt dem sakta, en och en, och njöt av varenda jävel.
Till detta drack jag, inte två och inte tre utan fyra glas mjölk! Stora glas! Och jag kände mig så levande!
Men så kommer den där lilla känslan efteråt. Den naggande känslan.
Varför gjorde du det, Sanna? frågar mitt inre mig. Hur kunde du vara så svag?
Jag kom till en punkt då jag verkligen inte kunde stå emot längre. Hade jag i samma stund hållt i ett snöre som i andra änden hade ett barn fastknytet i sig som hängde från en klippa, hade jag kanske kunnat stå emot men inte nu, det fanns ingen anledning. Eller förresten, jag hade släppt barnet och fnittrande skuttat till tv-soffan, slagit på topmodel och låtit godisens jordgubbssmak och mjölken blandas i min mun i en sensuell Cha-Cha. Sen hade jag skrattat högt. För så fruktansvärt underbart var det att äta den första biten. Och den andra. Den allra sista hade jag faktiskt kunnat strunta i men den såg så ensam ut i skålen.
Men som sagt, den lilla känslan som kommer smygandes efteråt dömmer mig för att jag har så svag karraktär. MEN SANNA EHDIN SÄGER ATT MAN FÅR RÄKNA MED MINST ETT PAR ÅTERFALL!
Så det är okej.
godis
En sån här hade ju också suttit fint.... satan.
Omega 3 ffs!
Och vet ni vad jag insåg? Omega3 är ju precis vad jag behöver. Det kommer lösa alla mina problem! Tack Sanna Ehdin för att du öppnar mina ögon!
Tecken på att man har brist på omega 3-fettsyror är mjuka eller sköra fingernaglar, torr- eller blandhy, håravfall m.m. Jag som löser hiskliga mängder hår ser min räddning i detta. Förvisso så verkar min fylliga man inte minska, men det är ändå lite irriterande att gå och fälla hela tiden. Min hy är också otroligt torr, dock kan ju detta just i detta nu bero på min lilla sol-tabbe i början av sommaren, men det kan nog omega 3 fixa ändå.
Omega 3 kommer också förbättra min syn, hjärna, hud, mitt humör, skelett, hjärta, humör och mina leder. Vackert!
Jag fick ett paket fyllt med små omega3-kapslar av min mamma för ett tag sen som ska räcka i två månader. Dessa har jag varit mycket slarviga med för jag har inte insett hur mycket jag behöver dem, men nu är allt annorlunda. Jag ska äta dem så fruktansvärt regelbundet och detta kommer göra mig till världens friskaste människa. Då testar vi det i två månader framåt då! Tummen upp.
Mat-mamma.
Idag är det faktiskt inte synd om mig, ty jag mår bra nu. Startade dagen med en frukost till och med, bestående av en omelett på fetaost, tomat och oregano.
Sen städade jag upp lite i köket och nu sitter jag här och tycker att det är äckligt varmt. Skulle gissa på att det kommer lite åska längre fram åt kvällen för nu går det nästan inte att andas längre. Trots detta så sitter jag och dricker en kopp varmt te, vilket inte direkt har en svalkande inverkan. Men grönt te is the shit, enligt Sanna Ehdin, och henne vill vi inte bråka med.
Jag har ännu inte riktigt tagit mig an hennes visdom, men ska innan dagen är slut sätta mig och läsa vad den första veckan verkligen innebär. Än så länge så ska jag bara försöka äta frukost, lunch och middag regelbundet och bli av med sötsuget, Sanna Ehdin får vänta helt enkelt.
Förresten så har jag ju blivit något av en gudinna i köket! I fredags gjorde jag mitt livs andra lasange som blev sjukt god om jag får säga det själv. Jag brukar inte vara så förtjust i lasange, men denna fick mig helt lyrisk. "Visst är den god då?!" satt jag och sa till Eken om och om igen, lite högre och lite vansinnigare för varje gång.
Dagen efter det så gjorde jag en pasta gratäng med fullkornspasta, bacon och broccoli, samt en hel del ost. Även denna blev mycket god. Jag ser mycket ljust på min framtid bakom spisen, jag är nog inte så hopplös som jag hittills trott.
Nu ska jag slänga mig i duschen och sen invänta det kommande ovädret på balkongen. Bring it on, säger jag bara. Tack.
Vändning!
Eh, snart måndag nu. Vad händer på måndag? Jo, mitt nya liv börjar. Till hjälp har jag denna bok, som jag läst tidigare och på nått vis försökt genomföra men inte lyckats. Men denna gång, då jävlar! Så "12 veckor till ett självläkande liv" ska alltså få mig att bli en sund och pigg människa som har mer livsglädje, vad mer kan man önska?
Som med de allra flesta böcker är den här boken tillägnad någon, men här är det lite fiffigt förstår ni, så här står det:
med önskan om
livsglädje och kärlek
under vandringen
Här kan man börja fundera, vart fan ska jag? Måste jag gå någonstans för att uppnå de här grejerna. Nej, det är alltså en liten själavandring man ska genomföra, så vackert.
Man får även veta att det är en miljövänlig bok som enbart framställts av råvaror som inte skadar miljön. Tummen upp.
Sanna Ehdin har skrivit denna bok och hon ger mig vecka att förbereda mig mentalt innan jag börjar gå in på de lite hårdare grejerna som kost och dylikt, fine by me. Men eftersom jag började läsa denna i onsdags och så smått har börjat förbereda mig inför ett litet kommande inferno så kortar jag ner denna till en halv vecka och kör igång mer intesivt på måndag. Kanske. Om jag känner mig redo. Och allt godis jag köpt i helgen är slut. Hur som helst.
Man får ta del av små citat och konstaternaden lite här och var som markerats lite extra. Ett är så fint som:
Och visst är det så. Pengarna man har på kontot till exempel. Och g-punkten.
En bit in i boken uppmanar Sanna (?!) mig att skaffa en bok att föra anteckningar i om hur jag mår av detta, men jag har ju min lilla internetdagbok, så här kommer jag spy ur mig info om hur det går tills jag tröttnar och lägger det hela på hyllan. En bit längre in i boken kommer följande citat:
Utmaningen är att finna det som stämmer för dig och det som du mår bra av i ditt liv.
Jaha?! Och här har vi en bok som ska stämma in på alla?! Är det din jävla väg till läkning som vi får ta del av nu, Sanna Ehdin?! Hur kommer den funka för oss?! Tänk om det har motsatt effekt och vi alla blir nedbrytna?!
Nåja, hon skriver i alla fall att det aldrig är försent att göra bättring och att vår bästa tid är nu, typ. Sen kommer ett test att genomföra för att se hur pass mycket i behov man är av denna procedur.
Här har jag då främst tänkt tillbaka på den närmsta månaden då jag verkligen gjort allt fel i hälsosynpunkt. På att ta vitaminer och mineraler varje dag så gav jag mig själv en tvåa eftersom jag är flitig med c-vitamin varje dag men inte får i mig något annat i vitaminväg.
Varför man bara får en femma för att inte alls röka istället för en sexa förstår jag inte, för det får man ju om man inte äter nått godis alls. Kan det vara så att Sanna Ehdin har en liten last som hon tampas med?
Friterad mat får jag i mig lite mer än sällan så jag gav mig en trea... okej okej, en tvåa kanske hade varit mer passande då, men gjort är gjort!!!
Dricker gör jag lite mer sällan en ibland skulle man kunna säga, så vi tar en trea på det. Och stressad är något jag lätt blir vid lite motgång, men den senaste månaden har jag inte haft så jävla mycket att stressa upp mig över så jag har klarat mig hyffsat och nöjer mig med sällan på denna fråga.
Sömnen har det ju alltid varit si och så med, nära relationer ska man väl inte ha allt får många av (?) och helt nöjd med livet är det oförskämt att vara, ty vi är svenskar och måste få klaga! Förresten, dra ner det till en etta, så vi får något att förbättra!
Så, det var min motivering till varför mina svar är som de är och då är det väl bara att ändra på livsstilen då. Häng med!
Pressen bakom att vara en spikmattsmänniska.
Okej. Det är så här va. Spikmattor hyllas något så fruktansvärt både till höger och till vänster. Bloggar beskriver sin kärlek till dem så ingående att man det känns som stå och kika genom nyckelhålet på ett nuppande par då man läser det. Den botar tydligen allt, ryggont, sömnproblem, cancer, you name it! Det är en mirakelmatta med andra ord och ALLA ÄLSKAR DEN!
Jag som har en liten perverterad böjelse till grönt chaite, feng shui och andra yoga-aktiga grejer tände lite på tanken.
Faktiskt så vill jag gärna vara den där balanserade människan som mediterar en kvart varje morgon, gör detoxs stup i kvarten och är ren i både kropp och själ, det konceptet har slukat mig fullständigt och jag tror på den där skiten. Tyvärr har jag ju inte disciplinen till att gå in för något helhjärtat och får helt enkelt leva med att vara lite obalanserad och bära runt på lite smutsig energi i min aura eller vad man nu gör.
Men!
Detta var ju min chans! Spikmattan skulle göra mig balanserad och få mig att ta klivet till att börja med yoga regelbundet, äta nyttigt och finna mitt inre lugn. Jag är ju självklart en spikmattsmänniska! tänkte jag och det började krypa i kroppen på mig. JAG SKULLE ÄLSKA DEN!
Övertalade min mor att hon också behövde en och vi beställde en varsin. Hon ringde och sa att hon ville beställa två Shakiti spikmattor. Jag log varmt. Lilla mamma, shakti heter det ju. Hon var tydligen ingen spikmattsmänniska, som jag var. De tre dagar de tog för den att anlända var så oerhört långa och förvantansfulla. Då mamma berättade att de kommit med posten slängde jag mig i bilen och med gasen i botten anlände jag och slet åt mig den. Sen sansade jag mig. Jag måste visa respekt och inte jaga upp mig nu. Det kommer bli så vackert.
När jag kom hem så städade jag först. Det är en viktig del i processen. Har jag en ny grej måste jag städa innan jag kan njuta av den, oavsett om det är kläder, en ny te-sort eller ett dataspel, annars blir den bara en del av stökigheten och det gyllene skenet av "nyhet" och magi försvinner. Jag måste känna att det är rent och fint om jag ska kunna slappna av och njuta av min älskade spikmatta. Så jag städade, tog en dusch och värmde en kopp te. Då jag kommer in i sovrummet där jag lagt mattan på sängen så ser jag att Eken redan ligger på den. Han förstod inte vad det hela innebar för mig, utan sälade ut sig över taggarna helt utan finess. Detta kom som ett litet slag i magen, men jag sköt snabbt bort olustkänslan, det skulle inte få förstöra min frälsning. Eken låg och ojade sig i kanske tre minuter innan han la sig bredvid den och somnade.
Nu. Stunden var inne. Jag skulle uppnå maximal avslappning och min kropp skulle bli mjuk och behaglig. Mitt nack- och ryggont, samt mina sömnproblem skulle vara ett minne blott.
Jag tog några djupa andetag och samlade mig. JAG SKULLE ÄLSKA DEN. Det darrade av spänning i luften då jag sakta sänkte ner min rygg över de heliga piggarna.
HELVETE VAD ONT DET GJORDE! Jag satte mig upp, la mig igen, jag måste ju göra fel på något vis! Började liksom spänna kroppen och försöka hålla upp dem för att få så lite belasting på mig som möjligt. Åmade mig och flyttade runt mig, reste mig, lade mig, reste mig, svor lite, lade mig. Hur kan folk älska den?! Jag måste ju ha fått nått jävla måndagsexemplar, det är något fel på just min matta! Helvete, helvete, helvete.
Jag måste tvinga mig kvar, tänkte jag. Det stod ju faktiskt att man kunde känna viss smärta i början och sen skulle det släppa och en avslappnande värme skulle sprida sig i kroppen.
Efter tre minuter så började smärtan av piggarna ersättas med en outhärdlig brännande känsla. Det kokade i min rygg och hela min kropp studsade av min puls. JAG TRODDE JAG VAR EN SPIKMATTSMÄNNISKA! Hur fan kan folk somna på den?! svor jag för mig själv, alla jävlar säger ju att de somnar på dem. De har ljugit för mig!
Jag tvingade mig kvar på mattan i ytterligare några minuter tills jag trodde jag skulle dö av smärta, då slängde jag ner den på golvet och låg vaken och hade ångest. Dels för att jag hade slängt bort 550 spänn på något som enbart skadade min stackars kropp, men mest för att jag inte var någon spikmattsmänniska. Jag skulle aldrig någonsin komma att bli balanserad i själen.
Dagen efter ringde jag min mamma och var beredd att göra upp en deal om att kränga iväg båda våra mattor i något slags paketpris på blocket, men hon ÄLSKADE DEN! Hon hade somnat på sin kvällen före, mycket skönt var det tydligen.
Kände du inte hur det brännde?! frågade jag upprört. Det värmde lite, tyckte hon. Till och med min mamma är en spikmattsmänniska. Alla utom jag är spikmattsmänniskor. Jag började se mig om efter vassa föremål och ja, där låg ju den där jävla spikmattan. Jag gjorde ett nytt försökt. Gav upp. Prövade dagen efter. Gav upp. Kvällen efter det låg jag faktiskt på den i 20 minuter och lyckades bli av med både smärtan och hettan efter en stund, men skönt var helt klart att överdriva.
Nu har jag ju jobbat borta och inte haft chansen till att plåga mig på den, däremot har jag hånats genom några samtal då Eken ringt och sagt att han minsann legat 20 minuter då, och 30 minuter då sen somnade han på den och sov i en timme. Kul, han är tydligen en spikmattsmänniska, bra för honom.
Men nu ska ni få höra. Idag så skulle jag läsa lite i min fototidning och tänkte att jag minsann kunde lägga mig på spikmattan, jag har ju så fruktansvärt ont i rygg och nacke nu efter det hårda arbetet. Jag ger det väl en chans till då, tänkte jag. Så jag la mig och läste lite på den på golvet. Efter ett tag bröt solen igenom och sken mig i ansiktet genom fönstret. Jag slöt ögonen och la ifrån mig tidningen och njöt av värmen från den än så länge sällsynta sommarsolen. OCH SOMNADE! JAG ÄR EN SPIKMATTSMÄNNISKA! J A G Ä L S K A R D E N ! ! !
Mitt nya liv!
Hehehe, ja ni hörde rätt, jag gör det igen. Jag ska bli en ny och bättre människa.
Imorse vaknade jag och var oerhört sugen på lakrits, men istället åt jag en riktig frukost... troligen berodde detta på att jag inte hade någon lakrits, meeen, alltid något.
Jag har alltid tänkt så här att jag kan sluta med godis och jag kan börja träna när jag verkligen behöver det, när jag blir tjock men än så länge så är det ju inte nödvändigt... NÄ, INTE OM JAG VILL DÖ I FÖRTID!
Jag äter bara onyttigt och rör mig aldrig! Min kropp bryts ner en dag i taget och snart så kommer Eken komma hem efter en av sina Skånevisiter och finna en halvt förmultnad flickvän i soffan, med en av "morfars makalöst mumsiga kexchoklad" i handen, som inte alls är goda faktiskt men SOM JAG ÄTER ÄNDÅ!
Jag hade flyt ett tag alldeles innan studenten, då jag åt relativt nyttigt, om man bortser från spriten jag förbrukade under dessa dagar. Min underbara kropp förtjänar lite ompyssling. JAG ÄR VÄRD SÅ MYCKET MER! Så nu kör vi, allesammans. Jag ska bli en bättre Sanna.
Otrogen mot mig själv...
Just innan jag vaknar upp i den brutala hettan så drömmer jag hur jag inte kan få av mig min jacka, en jacka som blir större och större, och mest liknar en overall innan det är färdigt. Det var en fröjd att vakna ur den jobbiga drömmen, men den glädjen försvann snabbt då jag kände att det var råhett i hela rummet och såg att days of our lives var på tv:n...
Note to myself: Dra ner persiennerna i kväll.
Ja, hur som helst så har jag ju börjat försöka med någon slags bättring av mitt levnadssätt och det går väl...sådär. Jag hade preppat så jävla bra igårmorse med den nytta frukosten och så tog jag fram en kycklingfile (från coop som tydligen även dem är fulla med glas?!) som skulle tinas och sen stekas på eftermiddagen. Meeen så tog jag ju den där räkmackan och var inte så värst hungrig när jag kom hem och satte mig framför datorn istället för att bereda maten. Sen när jag kollade på klockan var hon 21.30 och då kändes det försent att börja laga mat så jag avstod. Istället gick jag, helt på automatik och hämtade godispåsen som jag så duktigt avstått från hela dagen och smällde i mig av den tills jag blev illamående. VARFÖR?! Efter ångrade jag mig. Varför stannade jag inte upp och bestämde mig för att ta en morot eller en kopp te istället? Nej, istället minns jag att jag tänkte: som om det gör någon skillnad.
VA?! KLART DET GÖR SKILLNAD!!!
Precis som när man gör nått dumt på fyllan, vad kan hända liksom? Det kändes så bra då. Jag känner mig smutsig, som om jag varit otrogen mot mig själv...
Men det betydde inget, säger jag till mig själv, det vara bara en dum, kroppslig grej.
Det spelar ingen roll, svarar jag, jag kommer aldrig kunna lite på mig själv igen!
Ja, så känns det. Att det ska vara så jävla svårt. Men de går bra tills den där känslan sätter in att: det spelar ingen roll, vad gör väl några godisar? Då finns det absolut inga spärrar längre. Detta måste få ett slut.
Jag tänkte slänga det som var kvar men än ligger det kvar här på bordet bredvid mig... snart ska jag slänga det.... kanske.
Nej nu ska jag göra frukost och hoppas på att någon vill äta pärgröt och fläsk med mig på hotellet idag. Mamma har redan nekat mig... Sara?
Min morgon och min mat...
Efter gårdagens pregno-mage så började jag läsa i detoxboken denna morgon och kände hur inspirerad jag blev.
Gjorde mig en frukost/lunch av fullkorns couscous, linfrön och solrosfrön och till detta en tonfiskröra på creme fraiche, keso och pepparot. Och tonfisk naturligtvis, men så dumma i huvudet är ni väl inte så ni inte kunde räkna ut det själva?
Ja, och som vanligt när jag stolt lägger ut bilder på mina egenhändigt ihopkomponerade små kreationer till föda så hör mina vänner av sig och tycker ner mig i sandalerna: Det såg ju inte alls gott ut, för fan. Vidrigt.
Visst, håna mig. För jag vet att det var gott. Och ni kommer aldrig få smaka på denna lilla goda nyttighet, ni kommer aldrig få ta del av min lilla konstnärsjäl. Allt ni kommer göra är att brinna i helvetet.
Följde med Sara till ungdomsmottagningen och hackade in en stav i hennes vänsterarm, så nu är vi lika hon och jag, som på så många andra sätt.
Efter detta smällde jag i mig en räkmacka och en biskvi på närmsta cafe. Det var ju inte nyttigt, säger ni för ni slutar aldrig att spy galla över mig. Nej det kanske det inte var, men vad har ni med det att göra?! Låt mig vara! Ser ni inte att jag ligger i fosterställning, skyddar mina mjukdelar från era sparkar och min själ från era glåpord. ALLT JAG VILL ÄR ATT LÄGGA UPP EN BILD PÅ MIN SALLAD!!! Fy fan, säger jag bara. Fy fan...
Nya frukost-tag
Under min magont period fick jag coachning av Ekens syster och plastfarsa om att hålla hårt på att äta frukost, lunch och middag. Jag lydde detta och åt mindre godis, och smååt mycket mindre, gott så. Men så började jag köpa hem lite godis ibland ändå.
Och så åt jag det tills jag mådde dåligt, gick och la mig och vaknade och tog det kvarvarande godis till frukost. Not good.
Och nu på sista tiden har jag slarvat så utav helvete med mina tre måltider och vräkt i mig godis.
Så nu ska jag skärpa mig igen. Börja om igen.
Vi börjar med en fetaost och tomatomelett, kryddad med oregano. Till detta vitamindryck. Tasty.
