Det började med att jag hade frossa ett par nätter i rad.

Det började två veckor innan frossnätterna med en diskussion mellan mig, logopeden och rehabassistenten där vi börjar prata om just vattkoppor och logopeden säger att det nu finns ett vaccin, att hon tänkt vaccinera sig men att ett prov visat att hon redan som av ett mirakel utvecklat antikroppar och inte behövde vaccinera sig. "OTROLIGT!" flämtade jag "Jag är ju livrädd för vattkoppor, jag ska minsann också vaccinera mig!!! Jag måste kolla upp var man kan göra det."

 

Vi hoppar fram till de där febernätterna igen. Min maniska arbetsmoral ignorerade detta då jag inte mådde dåligt på något annat sätt och jag traskade till jobbet. Väl framme på jobbet började jag svettas kopiöst. En patient stoppade mig i förbifarten för att ställa några frågor som jag gjorde mitt bästa att svara på medan jag kände hur det fullständigt forsade från mitt ansikte. Lite casual sträckte jag mig efter papper från närmsta handfat där vi stod och jag baddade mig lätt medan vi fortsatte konversationen utan att kommentera den närmst omänskliga kroppsliga reaktion jag där och då upplevde. 

Jag gick tillbaka till min dator och svettningarna la sig något och jag kände att bh:n blev kall. Den var alltså fullständigt dyngsur. Hade kunnat gå att vrida ur. Jag blev tvungen att i det gemensamma kontoret kräla mig ur den och lägga den fönstret för att den skulle få torka upp lite. Min kära kollega lyckades maskera sin avsky väl med omtanke och sa att det kanske skulle vara skönt för mig att ta en sval dusch nere i omklädningsrummet innan nästa patientbesök, vilket jag tyckte lät som en klok idé.

 

Sagt och gjort, och nere i duschen så gjorde jag en besynnerlig upptäckt; ett par vattenblåsor på ena bröstet. "Oj, jag har svettats så mycket att jag fått vätskeblåsor. Jaja, det är en bisarrt varm vår, här ser jag konsekvenserna". Fönekelsens moder, kan man kalla mig. Jag klädde på mig nya arbetskläder, en halvtorr bh och fortsatte dagen. På eftermiddagen hade en blåsa även uppenbarat sig på min axel. Jag visade tidigare nämnda kollega denna som fnissade lite och sa "Det ser ut som vattkoppor, men det kan det ju inte vara!" Nä, vad var oddsen för det?? Det krävs ju en tydlig smittkälla då ju! Och när vi pratade om vaccin för två veckor sedan, det vore ju bara för komiskt för att vara sant?!?!?!

 

På kvällen kom en ny febertopp och fler blåsor började komma upp på bröstkorgen och ut mot armarna. Jag hade även röda prickar i ansiktet. Det började kännas lite olustigt, var jag smittsam? Jag ringde sjukvårdsrådgivningen och beskrev mina symtom varpå sköterskan direkt frågade 

Det isade till i mig. "Eeehehe nää, jag har ju inte det, men de kliar ju inte?" Hennes svar kom odramatiskt och snabbt "Nä, men de kan ju börja göra det." Svettningarna började om. 

Jag blev uppmanad att besöka vårdcentralen för är man över 18 år när man får vattkoppor ska man börja med virushämmande medicin inom 24 h efter första symtomen för att det inte ska behöva bli så illa. Och ska man räkna med febern så var jag inne på minst 48de timmen. Misär.

 

Dagen efter hasade jag mig ur sängen och ställde mig sömndrucken framför spegeln. Blev direkt klarvaken. Jag stirrade min värsta mardröm i ögonen. Jag var nu full av blåsor. 

Inne på akuten visades jag snabbt in i "virusrummet" för att inte utgöra något hot mot riskgrupper och när läkaren kom in sa han direkt "Ja, det är ju inget snack om saken" och uppmanade mig att vara så mycket kring bebisar jag kunde för att "Man vill ju ha vattkoppor så tidigt som möjligt och verkligen INTE i din ålder". Sen fick jag ett recept, blev sjukskriven i två veckor och innan han gick ut sa han "så hoppas vi att det ger med sig snabbt och inte blir värre än så här, för det kan som sagt bli RIKTIGT ILLA det här".

Det blev två vidriga veckor av klåda, febertoppar och självömkan. Jag hade också läst att för varje febertopp så uppstod nya blåsor, vilket ledde till att jag numer har dubbelt så vida hörselgångar efter att ha tagit tempen ungefär 50 gånger om dagen under denna period. Denna period som sammanföll med varmaste och ljuvligaste våren någonsin. 

Jag hade blåsor överallt. ÖVERALLT. Under fötterna. I munnen. Och ja. Precis det stället du tänker på. De var överallt.

Efter två veckor var jag dock frisk. Ärrad men frisk. Det är små gropar här och var trots att jag var oerhört noga med att inte klia hål på några koppor, för att inte tala om de själsliga groparna, men jag överlevde.

Jag gjorde det. En av mitt livs största skräckar. Jag kan lägga det bakom mig. Det är avklarat. Undanstädat. I skräckgarderoben lämnades en hel hylla ren och fri. Exakt tillräckligt med utrymme för att den nya bältrosskräcken skulle få plats till att flytta in och låta skräcksamlingen bli komplett igen.

Skräckbalansen är återställd. Harmoni. 

 

Avslutar med följade uppmaning till vattkoppsoskulder: Vaccinera er. Vaccinera er barn. Lista er på en helt ny vårdcentral och vaccinera er själv en gång till. Bara gör det.

 

Never forget: