Andreas var väldigt förtjust och fick ett sjå med att hålla skägget rent i all glasshysteri, men jag var inte fullt lika betuttad, så jag kladdade mest (som Andreas var snabb att föreviga med kameran). Men glasskulan med smak av hjortron och kola var faktiskt helt okej även för mig. De hade menyer också som involverade olika pajer som såg väldigt lockande ut, men det är något vi får prova på nästa eftermiddag då rastlösheten och sötsuget smyger sig på.

 

Kossorna då? De var lite tråkiga faktiskt. De hade liksom blivit lite för vana av att vara showkossor och kunde inte bry sig mindre om att  vi var där. När det däremot kom en liten hund gåendes förbi så åkte öronen på dem upp och man kunde ana ett visst engagemang, men det var snabbt övergående.

 

Det var dock en fin omgivning där och när jag provade gå fram till hästhagen, precis innan vi skulle åka, så kom hästen direkt fram till stängslet och lät sig klappas och matas med gräs. Den var betydligt mer serviceminded än de där jävla kossorna. Då suddades allt det negativa med Glassbonden ut och jag stod länge och kliade hästhals och klappade hästmule. Den var så snäll så jag nästan inte var rädd alls, bara lite, lite.

Hästen är definitivt värd ett återbesök.