Vacker va? Men jag är en svår människa att leva med. Jo det är säkert. Främst i högtidssammanhang, när jag förväntas få gåvor. Det är inte det att jag kräver presenter, jag skulle inte alls bli upprörd om jag inte fick någon alls. Men jag har väldigt svårt att acceptera något jag inte tycker fyller någon funktion eller inte tilltalar mig väldigt. 

Andreas märkte av det redan efter ca 2 månader in i vårt förhållande när jag fyllde år, och returnerade 2 av 3 presenter. Den tredje behöll jag av ren hövlighet eftersom vi nyss börjat lära känna varandra. 

 

Jag våndas på samma sätt när jag ska ge bort saker. Jag vill att de ska uppskattas. Dels för att jag är en bra männsika som gillar att bringa glädje. Men främst är orsaken känslan av VANSINNE att lägga pengar på något som verkligen inte gör något avtryck alls i mottagarens liv. Jag kan absolut köpa "plojgrejer" och dylikt, men då är det för att väcka glädje eller nostalgi m.m. och då är det ju inte bortkastade pengar. Att däremot köpa en tröja eller ljuslykta som personen inte kommer använda eller endast använda av vänlighet är ju fruktansvärt. Och samma fasa känner jag när jag får något jag inte gillar, känslan av att givaren har slängt bort sina pengar, det bryter ner mig fullständigt.

 

Förbrukningsvaror är min go to-grej då. Vin, ljus eller sånt som personen antingen kan avnjuta själv eller ge vidare utan problem. Lugn för själen. Jag blir väldigt glad av dessa gåvor själv. 

 

Men nu då. Andreas har satt mig till att skriva önskelista. Jag skriver även hans till hans föräldrar, men nu är det alltså min egen jag ska knåpa ihop. Ibland säger han åt mig att helt enkelt inhandla det jag vill ha, men då skjuter jag ofta på det och förblir gåvolös vilket får Andreas att känna sig som en dålig partner. Så nu kräver han en lista.

 

Och helt pötsligt blir jag handlingsförlamad. Jag internetshoppar som en galen människa i vanligt fall. Det är en av mina främsta färdigheter. Att hitta någon specifikt som tilltalar mig och se till att det skickas hem till mig för absolut lägsta pris. Tillfreställelsen i det, säger jag bara. 

 

Men när jag ska leta en gåva åt mig själv tar det stopp. Nu måste det vara något bra. Jag ska ju få det här. Det måste vara något jag verkligen har nytta och glädje av. Annars har ju Andreas slängt bort sina pengar?! Och när jag väl hittar något som känns mitt i prick, då svartnar det för mig tills det plingar till i inkorgen och det står "Tack för din beställning!". Jag går på autopilot och beställer det illa kvickt, för tänk om det hinner ta slut eller om Andreas beställer något annat?! Och så får jag det inte?!?! 

Jag vågar inte heller säga till Andreas att "Jag vill ha en bra hårtork" för jag förlitar mig inte på att han gör de efterforskningar som krävs för att hitta den bästa och mest prisvärda som finns. Det har till och med hänt att han går in i första bästa butik och bara köper det, UTAN ATT PRICERUNNA?!?! Vet jag att min gåva köpts för överpris kommer jag aldrig kunna njuta av den fullt ut.

Så nä, jag är helt ensam i det här. 

 

Jag förstår själv att jag är i svåraste laget med detta, som jag skrev i början av texten. Men förstå då hur det är att faktiskt VARA mig?? Kampen. Ångesten. Misären.

Så det jag väl egentligen allra mest önskar mig är väl sinnesfrid. Och kanske en flarra vin. Och en jääävligt bra hårtork.