Hej.

När man får mig får man liksom mycket saker i ett. Saker jag bär med mig inombords är till exempel en onormal förkärlek för katt- och papegojklipp (eller ja, klipp. Alla sorters klipp. Allt med underhållningsvärde. Även sånt utan), ett träningsintresse som varierar oerhört, enormt sockersug, morgonångest, musikmani, konstant tvångstanke att skämta om allt, påtagligt tärande empati, hypokondri, återkommande ländryggssmärta sen en tid tillbaka, övertänkande o.s.v. o.s.v. Ni hör ju, det är mycket som följer med i paketet, på gott och ont. Och sedan i torsdags får man även med ett litet plast-T, en hormonspiral. Den bär jag i mig nu, hela tiden. Jag är inte bara kött och blod, utan även lite plast. Hälften människa, hälften maskin, skulle man kunna säga.

Jag bestämde mig för detta efter att ha klurat och sugit på karamellen lääänge. Men efter att två av mina vänner satt in en varsin och blivit fruktansvärt missnöjda kände jag att det var dags. Så i början av december ringde jag barnmorskan:

 

(Tänk er en barsk, VÄLDIGT BARSK röst på barnmorskan)

Tydligen är de LIVRÄDDA att jag ska yngla av mig här uppe i Umeå, landstinget agerar fort. Vi pratar lite om valen mellan 3 års- och 5 årsspiral och jag beslutar mig för 5-åringen.

Nerkortat samtal, hon mjuknade upp mot slutet och vi skrattade tillsammans, det var fint.

 

Sagt och gjort. Jag hämtade ut sprialen på apoteket som kom i den största jävla förpackningen ni någonsin kan tänka er, med spiralen avtecknad i naturlig storlek på förpackningen. Troligen var detta för att avdramatisera den stora förpackning, men för mig som tyckte att även avbildningen var fucking huge så var det en klen tröst.

På söndag kväll den 1 januari när det var läggdags slog det mig att något faktiskt skulle föras in i min livmoder. Min stackars lilla orörda, oförstörda livmoder. Samtidigt, i mitt huvud, hörde jag en av tidigare nämnda kompisar förklara känslan av insättningen "Det var inte så farligt. Det är en stund när man tänker 'Nu dör jag', men sen går det över". Sömnlösheten var ett faktum. 

Det tog evigheter innan jag somnade och när jag äntligen gjorde det var det en orolig sömn som infann sig. Jag vaknade svettig när klockan ringde och såg till min stora förskräckelse att jag hade två missade samtal och ett röstmeddelande. Min barnmorska var sjuk och jag ombads omboka tiden. Så klart. Jag fick tid kommande torsdag hos en annan barnmorska. Ytterligare tre sömnlösa nätter följde, samt ett googlingsfynd i form av en artikel om en kvinna som tvingats amputera händer och fötter efter en spiralinsättning. Det fanns en dyster dimma över det kommande eventet, kan man säga.

 

Men torsdagen anlände och jag baxade med mig spiralkartongen och mitt lilla stresshjärta till barnmorskan. Och vilken barnmorska sen. Åh, barnmorskor är som i regel så himla härliga?! Är det härliga människor som söker yrket eller gör yrket dem härliga?! Jag vet inte, men åh, det är nästan så jag längtar tillbaka till den där gynstolen.

Hon skojade och avdramatiserade på bästa sätt och jag skrattade så hon var tvungen att korrigera spekulumet ett flertal gånger och så att Andreas hörde mig ut i väntrummet. Det var dock inte bara hopp och lek, det här med att mäta livmodern är ingen syssla jag rekommenderar något att ta upp som hobby. Helvete, då tystnade jag kan jag erkänna, inget fniss då inte. Sen var det själva isättningen och utfällningen av spiralen också, då var jag inte heller så skojfrisk. 

Det var som kompisen sa, jag trodde att jag skulle dö, men sen gick det över. En stund. Sen skjutsade Andreas mig till IKSU för att jag skullle plugga med Linnea, och här någonstans började livmodern förstå att det fanns något kvar i den efter den hemska behandlingen. Livmodern var inte nöjd med det. Livmodern ville att den skulle ut.

Så i bilen på IKSUs parkering satt jag hulkgrät med Andreas försiktigt undrandes om jag inte skulle med hem istället. 

"Nääääh viii...ii...iii måste revideee...e..eee...ra" hulkade jag innan jag samlade mig och entrade byggnaden med rödsprängda ögon och krampande livmoder. Sen började den där skitstarka värktabletten som jag fick av mamma sist jag var hem verka och så kom jag på att man kunde ha laddningsadaptern till datorn som värmekudde, så sen gjorde det bara skitont stundvis.

 

Och nu gör det inte ont alls! Tänk. Jag tänker inte ropa hej ännu, det misstaget har man ju gjort förr om man säger så, och då knackar väl komplikationerna på dörren illa kvickt. Men JUST NU gör det inte ont och det känns ju bra. 

 

Men herregud, Sanna, varför berättar du allt det här?! Vi vill inte veta!!! tänker ni. Nä, men jag VILLE BERÄTTA. Så att jag kan titta tillbaka på det här sen och känna uppskattning över otroligt härliga barnmorskor, över att man inte jämt sitter och hulkgråter på en parkering och över starka värktabletter.

Tack för er tid.