Innan jobbet finns inte tid för koffein. Jag har börjat tvinga mig till frukost, oftast snabbt intagen på stående fot. Sen har jag 5 minuter kvar till att måla ögonfransen och skrapa gaddarna, sen är det en gågg raka vägen till jobbet som gäller. Inget utrymme för någon utsvävning direkt.

Väl på jobbet dricker jag i snitt 6 koppar av grynig automatlatte per dag. Den är inte särskilt god, men den fyller en slags tröstfunktion.

 

Helgerna däremot. Då går bryggaren varm. Andreas är en kaffedrickare av stora mått, han måste börja dagen, varje dag, med minst 5 koppar innan han blir människa och sen fyller han på kontinuerligt under dagen. Han är alltså den som nyttjar bryggaren mest. För honom är det rutinmässigt, finesslöst.

 

När jag närmar mig bryggaren en lördagmorgon så uppstår magi. Till och med bryggaren skiner upp när den hör mig komma tassandes in i köket. Kreativiteten flödar.

För det första så ska det inte vara ett kaffe med allt för hög syrlighet, nä. Det ska smaka mycket, men syrligheten får man vara lite försiktig med.

Det skopas upp med andakt, vattnet hälls i mjukt och sen väser jag tre hemliga meningar på sjörövarspråket innan jag hämtar kanelen och kardemumman. Dagshumöret får avgöra hur mycket av varje krydda jag häller i. Detta gör varje bryggning unik. Ibland tar jag bara kardemumma, bara en sån sak liksom. 

 

Aromen som sprider sig i köket, värmen som sprider sig i kroppen och lyckan som sprider sig i hjärtat. "Mmmm, gokaffe." säger Andreas sömndrucket när han stiger upp och möts av doften.

Ja, gokaffe. Det är heligt det.