Min syster har många barn. Barn blir sjuka, detta hör till. Förkyldningar, löss, magsjuka, ja you name it. Ungar dras  till virus och bakterier som att de vore en livsnödvändighet för dem, vilket känns oerhört motsägelsefullt. 

För en människa som mig som alltid haft ett halvdant immunförsvar och som hatar att vara sjuk så kan ett möte med sjuka barn vara ganska ångestladdat. Jag undviker det hemskt gärna om möjligheten finns. Egentligen skulle jag undvika mänsklig kontakt överhuvudtaget, men det försvårar ju vardagen tyvärr.

Jag har redan tampats med en förkyldning denna sommar och ser därför till att vara extra nogrann med mina kosttillskott samt att jag överdoserar friskluft och ingefära för att ligga steget före. 

Detta hjälper mig bara så långt dock. Det finns krafter jag inte rår på.

 

Tidigare denna afton så dök en bild upp i min inkorg. Den var skickad från min syster och ämnad min mor. Min mor hade nämligen varit hos min syster tidigare och passat barnen, och nu hade den yngsta i syskonskaran börjat uppvisa vissa typiska symptom för en specifik sjukdom som min syster ville ha råd om. 

Det hade dykt upp prickar i hennes ansikte. Början till blåsor. 

Ja. Vattkoppor. Något jag undvikit i snart 25 år av mitt liv.

Folk brukar bli chockade av detta. "Va, har du inte haft det än?! Det ser man ju till att barn får när de är små!". Ja, nä, jag hade helt enkelt inte det privilegiet. 

Så nu lever jag i ständig rädsla för denna hemska sjukdom, väl medveten om att den blir värre och värre att hantera ju äldre man blir. Man kan tydligen dö av den om man får den när man är för gammal, ändock så lockas jag inte av tanken att medvetet smittas.

 

När jag såg bilden gick jag genom de vanliga faserna i min hypokondri. Först blev jag iskall och hela min kropp stelnade till. Sen började det krypa i mig, min andning blev ytligare och jag började paniskt tänka igenom min senaste kontakt med smittkällan. I detta fallet så är min mor min direkta länk till ondskan. En otroligt påtaglig klåda började sprida sig över min kropp och mina fingrar letade maniskt efter möjliga utslag. Samtidigt som naglarna rev min hud rödstrimmig så blossade en glödande vrede upp. Hur kan någon utsätta mig för detta? Se det som en slags petitess? Hånskratta åt min hälsa? 

Även om just vattkoppor inte misstänktes förrän på kvällskvisten så såg jag det naturligtvis som en attack med ett biologiskt vapen riktat direkt mot mig. Inför mitt inre inscensatte jag de kommande dagarna, hur min syster hemma fnissar hejd- och respektlöst medan jag blir allt svagare och allt mer vanställd. 

 

Jag skriver detta nu som terapi, för att få ut mina rädslor på print och på så vis kanske se det absurda i det och kunna sova gott sedan. Men faktum kvarstår att jag ännu river runt med fingrarna på min kropp och är livrädd för att snart upptäcka de ilskna röda prickarna uppenbara sig ohämmat över mig. 

Det är sjukt att man inte utrotat denna sjukdom ännu?! Samlar någon in pengar till detta?! Gör pärlarmband och trycker tröjor med "Fuck Vattkoppor"?! Det är fan i mig på tiden annars.

Läser någon detta ber jag er att hålla lilltummen för mitt välmående. Kanske hjälper det lite, och jag tar allt jag får. Tack på förhand.

 

Här var vi vänner, jag och smittbäraren. Låt er aldrig luras av barnslig oskyldighet. Ulvar i fårakläder finns i alla storlekar.