Kollade just på klockan och blev besviken över att den bara var halv fyra. Jag vill ju sova nu. Det är allt jag gör nu för tiden, jag sover och sover. Och stickar. Eken funderar på att skicka in mig till ålderdomshemmet här bredvid, men vem skulle då nypa honom i kinden och kalla honom för tokfrans?
Igår gick jag och la mig halv åtta. Eken kom in i sovrummet och frågade om jag skulle sova NU?! och jag sa att jag bara skulle kolla lite family guy och att jag sen skulle komma upp igen. Men jag visste ju att jag ljög.
Dagarna flyger förbi när man sover så här mycket, men vad ska jag göra då?! JAG MÅSTE JU LYSSNA TILL MIN KROPP. Så jag sover. Mycket och länge.
Jag tror det har med hösten att göra, och jag intalar mig själv att detta är en fas, en omställning till den nya årstiden om man så vill. Att jag kommer vara pigg och nyladdad med energi när snön faller. PÅNYTTFÖDD. Även om det känns jävligt avlägset just nu. Inte ens hysterisk hets-techno får det att rycka i småbenen på mig.

Sjuk är jag också, har jag sagt det? På jobbet sitter jag och försöker ständigt få medlidande av mina nya arbetskamrater. Jag har så ont i huvudet, säger jag rakt ut i rummet, så att alla ska höra och få en chans till att sympatisera. Man hör små spridda, dämpade jaha, men det är allt jag får. Men, men. Man är väl en fighter, bara till att bita ihop, säger jag sen och försöker läsa deras ansikten. 
Kanske att de får en liten orosrynka mellan ögonen? Blir lite blöt i ögonen? Ser mig som den lilla flickan i en sal på lasarettet som bär sin börda utan tårar med ett barnsligt hjältemod?
Nej, deras stela, kalla ansikten fortsätter att stirra på skärmarna framför sig. SER NI MIG ENS?! FINNS JAG I ERA PERFEKTA SMÅ VÄRLDAR?! skriker jag och slänger headsetet i väggen så alla rycker till en smula. Sen blir jag kallad in till chefen och får lova att det aldrig ska upprepas. 
Jag har så ont i huvudet, säger jag när jag satt mig på min plats igen. Då ger ett av de stela, kalla ansiktena ifrån sig ett ljud. Va? Sa någon något? Nej, det var nog bara en harkling. Men nog fanns det lite medlidande i den harklingen. Ja, jag tror nog det minsann.


RIDÅ!

Jag kallar denna bilden: Huvfudvärken.