Idag på jobbet så fick jag höra att jag varit med på TV. Jag hade svårt att tro detta men de var säkra. Jag hade kollat på några spelmän, tydligen. Genom ett fönster. Det kan omöjligt vara jag, sa jag, jag har aldrig sett några spelmän. Jo, du hade jätteplattat hår, sa de. Jag har aldrig jätteplattat hår, sa jag. Du stod med någon tjej från färila, sa de. Jag känner inte en jävel i från färila, sa jag.
Men ett intresse var väckt. Vem var denna vackra kvinna som lockades av folkmusik och färilabor? Jag letade programmet de sett mig i och tvingade mig igenom 1 timme av folkmusik. EN TIMME.
Frågor väcktes allt eftersom programmet gick. Varför har Görgen med G en blå stråke? Är den intensiva blicken han får när han spelar av vällust eller av vansinne? Hur kan någon lyssna på detta dagarna i ända utan att vilja mörda? Men, den viktigaste frågan började uppkomma när jag tvingat mig igenom tre kvart av frenetiskt fiolspel och hysterisk hambodans. Var är kvinnan med mitt ansikte?
Jodå, hon dyker upp. 54 minuter in i den 57 minuter långa dokumentären. Jag tänker därför misshandla mina två arbetskamrater imorgon då de inte nämnde att det är alldeles i slutet. Min måndag är förstörd och så hela veckan.
HÄR kan även ni se dokumentären om Görgen med G. Men då jag vet vad ni egentligen är intresserad av så printscreenade jag skönheten. Det är alltså min lookalike till vänster. Den andra är inte helt oväntat i från Färila.