I fredags så gick jag och Eken in på fjärde året av vårt förhållande. Helt sjukt egentligen.
När jag berättar för folk att vi varit tillsammans i fyra år så skäms jag lite. Det låter jättehemskt att jag gör det, men det känns lite white trash på något vis. Att vara tillsammans med sin highschool sweetheart liksom.
Vi har ju inte tre ungar och lever på socialen eller något dylikt, men ändå känns det som att man blir lite placerad i det facket. För att man blivit tillsammans med någon som man trivs så bra med att åren bara flyger iväg.
Ja, jag skäms för att jag skäms. Men det faktum att det är tabu att tabubelägga singellivet och att ligga runt under sin ungdom gör att det helt plötsligt är tabu att vara nöjd med en partner.
Fyra år, snart dags för barn då? En inte helt ovanlig fråga då jag redogör livslängden på min civila status. Nej, varför skulle jag vilja skaffa det? Bara för att jag har haft samma kille i fyra år nu så gör väl det mig inte mogen för att skaffa ungar?
Jag vill helst utbilda mig först, ha någon form av karriär och lekt av mig lite innan. Men det kanske är där felet ligger. Man kan kanske inte leka av sig med samma partner?
Jag vill dock påstå att jag upplevt massor med nya saker och mognat något oerhört under dessa fyra år, jag leker faktiskt konstant, och jag tror inte att detta skulle ha varit så himla annorlunda om jag haft 50 olika killar istället för 1 under tiden.
Människor är olika och vi växer och mognar individuellt hela tiden, jag är bara glad att jag och Eken fortfarande växt på sådana sätt att vi fortfarande har så stort utbyta av varandra och att vi trivs i varandras sällskap. Imorgon kanske vi har tidernas bråk och packar väskorna, men de här fyra åren har varit fantastiska och jag tänker fortsätta flyta med så länge det känns så här.

Tack Eken för fyra hysteriskt roliga år!