Jag har varit sjuk. Gick hem i onsdags på grund av huvudvärk och dödslängtan och sov sedan mig igenom i stort sett hela torsdagen. Fredag och idag, lördag, har ännu inte kurerat mig helt och hållet men det är något bättre.
Jag är, som ni säkert redan märkt, fruktansvärt duktig på att tycka synd om mig själv vid sjukdom eller dylikt. Dock vill jag hävda att denna självömkan enbart beror på mina närståendes (Ekens) brist på sympati. Tycker ingen annan synd om en så måste man ju göra det själv.
När jag beskriver mina symptom för Eken så svarar han alltid med samma fras: Så där har jag också haft, det går över. Jaha? Hur hjälper det mig nu?! Och hur kan han veta att vi lider av samma sak? Hans huvudvärk kan lika gärna vara min hjärntumör. Och hans hela påse cheesecruchers på 20 minuter kanske är min tarmvred.
Varje gång han säger detta så önskar jag att det är något riktigt jävla allvarligt jag råkat ut för, så han får ångra sig. Jag önskar alltså livet ur mig själv bara för vinna över Eken. Han ska allt få se, tänker jag, sen dagen efter har det gått över och jag fylls av vemod. Glädjen över att må bra vinner liksom aldrig riktigt över Ekens: Jag sa ju att det skulle gå över.
Men han har faktiskt bättrat sig på ompysslingsfronten under denna infernaliska sjukdomsperiod. Han har kokat enorma mängder te åt mig och då och då kommit för att stryka mig på kinden och titta på mig med medlidsamma ögon. Det känns som att några av mina uppfostringsförsök har börjat ge resultat. Nu ska jag bara se till att få ett kort kopplat till hans sparkonto, sen är mitt uppdrag slutfört. Mohahaha.