Månskräcken.
Ikväll är jag faktiskt ovanligt pigg. Jag var som vanligt kräktrött när jag kom hem och höll på att börja gråta då jag insåg att jag måste laga mat och duscha. Men nu så har jag liksom kommit över det. Kommit in på andra andningen liksom. Kommer få ett helvete att somna inatt. Fullmåne och allt, vet ni.
Jag såg den på vägen hem från jobbet. Månen alltså. Den tittade upp bakom järvsöklacken. Jag är lite känslig för fullmånen, sa jag till mina arbetskamrater som jag åkte med. Det är säkert för att det blir så ljust av den, för jag får lite svårt att sova. Då sa en av mina arbetskamrater att hon kunde känna av samma sak.
Folk säger att det är en myt, men månen styr allt vatten och människan består av över 60% vatten så det är klart vi påverkas! röt hon sedan.
Jag satt tyst i badkaret och försökte skaka av mig det hon just sagt men kunde ändå känna hur det kröp i mig.
(Hahaha, såg just att jag skrev badkaret, menar naturligtvis baksätet. Vad tror ni att vi gör efter jobbet egentligen?!)
Jag kunde verkligen känna hur vattenpartiklarna i min kropp rörde sig och drogs, mot sin vilja, mot den orange-gula tingesten som skräckinjagande spanade på mig bakom bergens siluett.
MEN LÅT MIG VARA! ville jag skrika mot den självgoda runda mångubben, men insåg att det kunde riskera att jag blev utslängd från samåket och fick gå resten av vägen hem, så jag satt tyst i min egen rädsla.
Väl ute ur bilen gick jag med snabba steg mot lägenheten med månen tungt hängades på min ryggtavla. Jag förbjöd mig själv att vända mig om men jag visste att den iakttog mig, hångrinandes från sitt himlavalv.
Den kände min skräck och skrockade över detta. Den visste att jag inte kunde göra något. Den visste att jag visste att jag inte kunde göra något. Mitt livsvatten skulle dras mot den, jag skulle komma att vrida och vända mig med en utomjordlig oro tills lakanen låg slingrade likt giftormar i min säng....
....Men va?! Varför ska jag alltid spåra ur så här?! Ibland när det är fullmåne får jag för mig att jag sover dåligt. Det var allt jag ville säga egentligen. Förlåt.
Jag såg den på vägen hem från jobbet. Månen alltså. Den tittade upp bakom järvsöklacken. Jag är lite känslig för fullmånen, sa jag till mina arbetskamrater som jag åkte med. Det är säkert för att det blir så ljust av den, för jag får lite svårt att sova. Då sa en av mina arbetskamrater att hon kunde känna av samma sak.
Folk säger att det är en myt, men månen styr allt vatten och människan består av över 60% vatten så det är klart vi påverkas! röt hon sedan.
Jag satt tyst i badkaret och försökte skaka av mig det hon just sagt men kunde ändå känna hur det kröp i mig.
(Hahaha, såg just att jag skrev badkaret, menar naturligtvis baksätet. Vad tror ni att vi gör efter jobbet egentligen?!)
Jag kunde verkligen känna hur vattenpartiklarna i min kropp rörde sig och drogs, mot sin vilja, mot den orange-gula tingesten som skräckinjagande spanade på mig bakom bergens siluett.
MEN LÅT MIG VARA! ville jag skrika mot den självgoda runda mångubben, men insåg att det kunde riskera att jag blev utslängd från samåket och fick gå resten av vägen hem, så jag satt tyst i min egen rädsla.
Väl ute ur bilen gick jag med snabba steg mot lägenheten med månen tungt hängades på min ryggtavla. Jag förbjöd mig själv att vända mig om men jag visste att den iakttog mig, hångrinandes från sitt himlavalv.
Den kände min skräck och skrockade över detta. Den visste att jag inte kunde göra något. Den visste att jag visste att jag inte kunde göra något. Mitt livsvatten skulle dras mot den, jag skulle komma att vrida och vända mig med en utomjordlig oro tills lakanen låg slingrade likt giftormar i min säng....
....Men va?! Varför ska jag alltid spåra ur så här?! Ibland när det är fullmåne får jag för mig att jag sover dåligt. Det var allt jag ville säga egentligen. Förlåt.
Kommentarer
Trackback
