Igårkväll så började klockan närma sig midnatt och jag satt i sängen och stirrade maniskt framför mig. Den 2,5 timmar långa tuppluren jag tog klockan 15 samma dag satte käppar i hjulet för att få någon slags nattro. 

Jag insåg att det var lika bra att traska upp och försöka mig på att sträcka ut de så kallade musklerna jag har och som jag i ett tidigare blogginlägg nämnde alltid har en förmåga att vara för korta. Så jag slet undan bordet från vardagsrumsmattan och improviserade ihop ett slags yogapass i skenet av julstjärnan.

Då jag i grund och botten är lite utav en rastlös själ (jo, det är sant) så tröttnade jag efter sisodär drygt en halvtimme av att precis alla töjningar gjorde vansinnesont, så beslutade jag mig för att försöka mana fram lite balans istället.

Om vi säger så här; min vighet är minimal, mina muskler så gott som obefintliga och min balans är negativ. Typ minus 13 kanske? Någonstans där. 

Så tadaaa! Ett nyårslöfte uppenbarade sig, så svag och kallsvettig av all fokusering lovade jag mig själv att faktiskt tillbringa lite mer av mina vakna timmar på ett ben. För man vet aldrig när man blir av med ett av dem. Tjoff ba.

Och för att förstärka min insikt fick jag syn på detta andpar idag. Ett tecken tydligare än något.