God morgon. 

Eller ja. Finns det goda morgonar längre? Min kropp säger nej. Eller förlåt, den SKRIKER nej.

Jag är en drömmare. Främst en pessimist, men också en drömmare. Jag föreställer mig det i mina ögon perfekta livet för att kort därefter med full kraft knockas av självinsikten. 

Men i alla fall.

Jag vill vara den där personen som går upp klockan 06:00. Eller varför inte 05:30 till och med. Och liksom hinna ha ett litet morgonliv. 

Se detta framför er: Klockan ringer, man startar lite musik och drar på sig träningskläderna. Tar en snabb joggingtur bara för att väcka kroppen. Kommer hem, tänder ljus, sträcker ut. Lite yoga, om man så vill. Kokar gröt, en kopp kaffe, kanske skär upp någon frukt. Djupa andetag och ett själsligt lugn. Bara sådär.

 

Men.

 

Det här händer ju helt enkelt inte.

 

Jodå, jag ställer klockan på 05:48 varje morgon. Men det är inte jag som vaknar vid den här tiden. Det är någon helt annan. En otäck individ.

Individen är så otäck att jag helt enkelt håller tyst och försöker att inte synas när den, med mullrande vrede, sliter tag i mobilen och obönhört pressar hårt på snoozen eller -om den är riktigt arg- stänger av larmet helt. Jag håller andan medan den sliter täcket över huvudet och hoppas att den ska somna om så snart som möjligt, men innan den gör det hinner den oftast föraktfullt gasta

 

"Gå upp nu?! Yoga?!? JOGGA?!?!?! Exakt HUR  d u m  i  h u v u d e t  får man vara?!" 

 

Jag får vara glad om jag kan kliva upp innan 07:20, vilket ger mig knappt 25 minuter till att slänga ner lunchen och en frukt i väskan, klä på mig och borsta gaddarna för att sedan vara på jobbet och undra hur tusan jag egentligen hamnade där.

Det här med att bli morgonmänniska känns alltså fruktansvärt avlägset även om drömmen är stark. Men en vacker dag kanske det händer. När jag fyller 25 och måste bli vuxen kanske? Ja, då. Kanske.

 

Men vad ville jag säga med detta egentligen? ...ja just ja, god morgon!