I helgen hade jag herrsällskap och för att underhålla denne så stod slalomåkning på schemat. 

Jag är inte ett stort fan av sporten, det får jag erkänna, men försöker ändå tvinga mig ut backarna minst en gång om år.

Lördagen kom och termometern visade på minus tio grader och solen sken inbjudande. "Vi gör det!" vrålade vi och slet på oss långkalsonger och de tjockaste mössorna vi kom över. Efter en rejäl frukost bestående av bacon och ägg, samt kladdkaka så gav vi oss ut. 

 

Förmiddagen var riktigt mysig, och vi överdoserade friskluft som aldrig förr. När fingrarna började bli lite väl stela tog vi oss in i hyddan för att kalasa på våfflor och varm choklad. Det var dock inte allt för varmt där så efter ett par åk så var vi på nytt lite väl nerkylda och beslutade oss för att ta oss ner till uthyrningen och värma oss där inne. Vid det här laget hade det börjat bli lite mulet och det var svårt att urskilja höjdskillnaderna i backen, allt såg vitt ut och de isiga partierna slog ut antalet fläckar av faktisk snö.

Som bäddat för en olycka.

Det gick fort. Jag kände det. För fort.

"Det här går åt helv" hann jag tänka sen small det. Jag landade på bröstkorgen och komprimerade den på ett onaturligt och tvunget sätt så att min andningsrytm fullständigt rubbades. Efter detta minns jag inte mycket mer förutom att jag måste ha snurrat några varv då jag tappade ena skidan och staven, samt vred mitt redan skadade knä ytterligare. 

När min kropp upphört att färdas var första prioritet att lokalisera den förlorade utrustningen. En pojke stannade upp alldeles bredvid den numer herrelösa skidan och verkade vara på väg att ge mig den men upptäckte att jag redan hade en räddare vid min sida. Fint ändå.

Lite i chock hetsade jag mitt sällskap att ge mig de övriga 50% av mitt tvivelaktiga färdmedel och fick ett "Jaja, jag vill ju bara se att allt gick bra först".  Där insåg jag att jag kanske var något mer upptrissad än nödvändigt men till mitt försvar försökte jag mitt upp i allt komma ihåg hur man andades igen. 

Vi tog oss ner till uthyrningen och värmen återfann sig i takt med att chocken släppte och jag började ventilera händelsen med mitt sällskap som redan släppt det hela. 

"Såg det roligt ut eller läskigt? Vad tänkte du?" frågade jag i hopp om att fylla i mina egna minnesluckor.

"Det såg klantigt ut. Jag såg ju innan att du skulle ramla, om vi säger så. Sen trodde jag att du inte skulle vilja åka något mer." svarade han finkänsligt. Jaha.

Vi gav oss på nytt ut och hade några mer lyckade åkturer innan vi bestämde oss att alla förbannade plogare (mig inräknat) fuckat upp backarna och fått dem alldeles för isiga och begav oss hemmåt. 

Så här några dagar efteråt ömmar hela min bröstkorg och jag drabbas då och då av märkliga låsningar i min vänstra axel.

 

Om jag kommer åka något mer? Kanske. Om jag kommer att uppskatta det? Troligen inte. Kommer jag gråta på grund av obehagliga flashbacks? Eventuellt.

 

Dagen i backen får 3 av 5 Köldskador på Vinteraktivitetsskalan.