Idag har varit en lång dag. Jag fick kanske tre timmars sömn inatt och har sedan försökt vara människa på jobbet. Igår lovade jag mig själv ett armpass på gymmet men under dagen blev jag allt mer förlåtande mot mig själv och tänkte att jag istället var värd en stor kopp te och en pinsamt tidig inbäddning. 

MEN SÅ FLÖG DET FAN I MIG, SER NI!

Jag gick till gymmet i alla fall, slogs med en grotesk flock nyårslovare och tröttade ut min vaga överkropp på ett tillfredställande sätt. Gott så. Jag traskade hemmåt, glad och nöjd med mig själv.

För jag visste inte. Jag visste inte vad som väntade.

 

Jag hade på sin höjd varit hemma i fem minuter och slängt ihop en fullkornswrap som skulle in i ugnen när det ringde på dörren. En ung man i keps står utanför och jag tänker att han kanske vill sälja plastpåsar eller jultidningar eller krambjörnar eller vad ungdomar idag säljer. Jag öppnar dörren och vi hälsar men sedan blir den unga mannen tyst tillräckligt länge för att jag ska bli något obekväm och för att mina ögonbryn ska höjas på ett frågande vis. Då öppnar den unge mannen munnen:

Va? Jag blir lite ställd, varför ringer han på hos just mig, jag bor högst upp? Följde han mig från gymmet? Studerade han min krumma kroppsföring, analyserade min ålder och min mentalitet, och konstaterade att jag nog var en sådan som gärna åsidosätter en kvart av min kväll för att förse slynglar med nikotin? 

"Nej, jag har något i ugnen." säger jag. "En Tortilla."

Jag känner alltså att jag måste förklara mig till varför jag inte ställer upp på denna kriminella handling. Att jag naturligtvis varit mer medgörlig om det inte vore för det faktum att jag just skapat en potentiell dödsfälla i min ugn som inte får lämnas obevakad. Den unge mannen synar mitt uttalande, bedömer min trovädighet som låg då han ju vet att jag nyss kommit hem och säger spydigt:

Han vet inte att jag är hungrig som ett vilt hunddjur och att mina tankar de sista minutrarna på gymmet endast kretsat kring tanken på min wrap. "Vem fan har en tortilla i ugnen" tänker han kanske, då jag inte tog mig tiden att förklara min kulinariska uppfinning utan helt enkelt kortade ner det hela. Ja jag har då ingen aning om vad han tänker, ty han verkar ha ett invecklat psyke, den unge mannen, men jag vet att han inte tror mig.

Här kan man tro att hela scenariot ska avvecklas då jag visar mig motstävig mot eventet, men den unge mannen avviker inte utan står med sin blick precis lika låst i min som den varit sedan jag öppnade dörren. Det hela ter sig lite otäckt varpå jag blir aningen vred och säger något bitskt att:

Jag ser en svag aning av uppgivenhet hos den unge mannen men han rör sig fortfarande inte.

Den unge mannen ser tydligen min uppmaning som absurd. Vem är jag som tror att man bara knackar på hos folk hur som helst för att be dem köpa snus? Är jag labil i sinnet eller? Ofta någon köper ut hur som helst.

En mindre ärlig önskning från min sida och jag stänger dörren i den unge mannens ansikte varpå jag hör honom gå ner för trapporna och försvinna ut genom porten. 

 

Jag åt min wrap. Tog ett bad. En varm dryck. Gjorde lite kvällsyoga. Nu sitter jag här. Men något känns märkligt. Den unge mannen letade sig in i mitt huvud. Klamrade sig fast. Och där sitter han än. Som en snus under min överläpp.