Helgen är här och man hör hur förfestmusiken är igång och hur klackbeklädda fötter klampar fram i trapporna.

Det medför alltid ett pirr, känslan av att kvällen ännu har massor att erbjuda. Det där med att få piffa sig oigenkännlig och avnjuta första klunken av iskallt, krispigt vin. Gå ut och känna basen i brösten och luta huvudet bakåt och bara se alla färger av lamporna som blinkar i takt med musiken. Ruset och bruset, natten som aldrig tar slut.

 

Jag hör fnisset i trapphuset och vet hur de känner, men det var längesedan jag tog mig ut nu. Längesedan den där perfekta utekvällen infann sig.

Nu när jag hör de där välbekanta ljuden påminns jag av att det faktiskt är lördag och att det finns dem som börjar sin kväll just när jag är på väg att avsluta min. Deras höjdpunkt är här medan min måndagsångest börjar vakna.

Mitt smink är redan avtvättat och jag ligger iförd trosor, t-shirt och raggsockor med datorn i knät och lyssnar på lugn och sövande musik. När de hoppar på dansgolvet till de senaste låtarna så klipper jag desperat med ögonlocken i hopp om att vinna några extra vakna sekunder framför ett avsnitt av serien jag just nu följer.

Ja, det där pirret som känns när jag hör de uppspelta ungdomarna i trapphuset blir svagare för varje helg som går. Det är min ungdom som desperat dödsrycker medan den sakta kvävs under alla år som successivt läggs över den. Trycket ökar och jag ser maktlöst på. "Du kan somna in, det är okej" viskar jag men så hörs "Har du cigg?!" gastas i trapphuset och min ungdom fortsätter streta emot.

 

Tur är väl kanske det, det vankas ju trots allt ett Summerburst i juni. Och då tänker jag inte vara en dag över 19. Men fram tills dess är det okej att bädda ner sig tidigt med håret i knut och en vetekudde vilandes på axlarna.