Hej, det är jag igen.

Jag är precis hemkommen från det där rejäääla armpasset jag nämnde tidigare, men som jag avslutade tidigt på grund av min hypokondri som slog till med full kraft.

Innan jag gav mig iväg smsade jag med min svägerska och vi pratade om konditionsträning, något som jag avstått från väldigt länge nu. När jag kom till gymmet så var det som att löpbandet lockade på mig. Den ville se vad som hade hänt med mig under min frånvaroperiod. Stärkt av en Celsius slängde jag mig upp och värmde upp med fem minuters rask promenad innan jag lät småbena trava på allt vad de orkade. Efter 25 minuter var jag fullständigt uttorkad och uttråkad, så när jag med darrande ben klev av konstaterade jag att jag aldrig mer skulle se åt löpbandets håll något mer. Min kondition är en skam och ska därför gömmas undan.

Jag tog mig sedan an mitt armpass men kände mig svagare än vanligt då jag redan chockat kroppen med att tvinga den igenom löpbandsinfernot. Hela sessionen gick trögt och när jag närmade mig slutet och skulle köra igenom bröstmusklerna en snabbis så hände något otäckt. Jag såg ett flertal svarta fläckar i mitt synfält.

Detta var ett återkommande fenomen för mig i november, men då hände det ett fåtal gånger och var inte alls lika påtagligt som den här gången. Då kanske jag såg ett par fläckar i max två sekunder sedan var det över. Inget alarmerade med andra ord.

Men nu.

Det var ett tjugotal oerhört symetriska prickar som dansade runt i obeskrivlig frenesi. Det var uppenbart att slutet var nära för mig. Jag slängde mig av maskinen och klädde darrande på mig mina ytterkläder för att skynda mig hem så att de övriga gymmedlemmarna inte skulle hinna känna av mitt plötsligt förvärrade hälsotillstånd och döma ut mig som en svagare del av sällskapet.

När jag kom hem började jag genast googla åkomman. Dum idé. Det isade till i mig när sida efter sida fastslog samma sak. 

 

 

Min glaskropp är rökt. Ja. Så är det. Jag kommer högst troligt att bli blind. Blind som en fladdermus. Mycket snart. Den skrumpnar ihop, glaskroppen, helt enkelt. Så är det med det. Jahapp. Inget att göra åt. Det kan även vara hål i näthinnan. Troligen så har jag drabbats av både och. 

Jag har behållt min lägenhet nedsläckt. Nu tänker jag krypa undan någonstans och invänta att resten av mina sinnen och organ ger upp. 

Tack för den här tiden, mina vänner. Det har varit fint.